Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Blommorna är åtminstone inte inställda.  Bild: Maln Clausson
Blommorna är åtminstone inte inställda. Bild: Maln Clausson

Malin Clausson: Ha en bra dag, liksom ...

Malin Clausson sätter en ära i att sköta sina avståndstaganden.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den äldre mannen framför mig går extremt långsamt in i matbutiken. Jag motstår impulsen att slinka förbi vid grönsaksavdelningen. Sätter en ära i att sköta mina avståndstaganden denna vår. Detta … år? Jag har ju inte bråttom, intalar jag mig, tills jag får en rejäl öppning. Då kör jag om. Jag må vara duktig på att hålla avstånd, men jag är jättedålig på att gå långsamt.

Det händer därför att jag får höra att jag hinner med mycket på kort tid. Som häromdagen, då jag mellan klockan 7 och 8 på morgonen hade beställt ett nytt kylskåp till stugan på landet, bokat en läkartid, hämtat tvätt i tvättstugan på gården och därtill gjort allt som hör till rutin på morgonen: duschat, ätit frukost, klätt på mig och borstat tänderna. Ja, ibland går det fort. Jag går fort.

Varför vet jag inte men tänker själv att jag gör det bara för att jag kan.

Men precis som många andra har jag nu fått mer tid. Mer inställd tid. Tid för långsamma aktiviteter.

Som häromhelgen, då den tråkiga nyheten om Kristina Lugns bortgång nådde oss. I vanliga fall hade en sådan flash konsumerats under en pågående handbollscup eller dansuppvisning, en förberedelse inför något kalas eller något annat som kan uppta en familj som vår, en lördag i maj.

Den här lördagen tar jag in nyheten utan att göra ett endaste dugg samtidigt. Jag bara tänker på Kristina Lugn och tycker att det var synd att jag aldrig träffade henne.

Men ganska snart är jag ändå i färd med att leta upp något av henne i bokhyllan. Det blir en förfärligt dammig övning, tyvärr med enda resultat att hyllorna och en massa andra böcker blir rengjorda.

Under dammet, långt in i bokhyllan, hittar jag en tummad bok av en annan produktiv poet och rolig människa: Stig Johansson. "Ha en bra dag, det är hela grejen liksom", en samling ”sticklingar”, visdomsord i kombination med tecknade fejs.

Jag sätter mig och läser den från pärm till pärm. Försöker torka bort en gammal kaffefläck på omslaget och tänker igen på Kristina Lugns diktsamling som nog dessvärre har hamnat i källaren. Tänker att jag har tid att leta i källaren också.

Sedan börjar jag damma på annan plats och blir stående, stirrande i mitt smyckeskrin. Beundrar ett halsband jag fick i julklapp, som jag ännu inte använt. Ett vackert halssmycke som jag skulle ha burit på en 90-årsfest i mars, en 40-årsfest i maj och sen ett försommarbröllop. Allt inställt.

Nästa dag hänger jag på mig smycket till en urtvättat t-shirt och citerar Stig Johansson för mig själv (har ju ingen i närheten som lyssnar på klokskapen): Det finns tillfällen som kommer tillbaka – och sådana som inte kommer alls.

Jag går till affären för att handla och tänker (innan jag bromsar in på behörigt avstånd bakom en extremt långsamt gående åldring) på Stig Johansson-sticklingarna igen:

Ju närmare en människa man kommer – desto svårare blir det att hoppa över henne.

Sen tänker jag att detta kanske inte är en period. Det är kanske så här livet är, från och med nu.

Ha en bra dag, det är hela grejen liksom.

Känns som en rimlig målsättning.