Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kåseri av Lars Fritsch
Lugnet före stormen. Eller tältet. Eller bröllopet. Bild: Lars Fritsch

Lars Fritsch: Här kan vad som helst hända

Borttappade mobiler, svärd, bröllop, dödshot ...

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Från vår sandhöjd ser vi ner i Rörkärrshöla. Det är en vacker liten äng omgiven av stenmurar, hassel och gamla ekar. Mot kvarndammen finns en tunn ridå av alar. Mitt på ängen ligger en liten höjd. På den står det numera ett fähus. Det är en intagande plats, så till den grad att folk har gift sig där. Det har fraktats dit stolar och bord och mat och dryck och präst och brud och brudgum. Senast under den vördnadsbjudande eken intill ån.

Det är ganska märkligt att se folk i dekolleterade långklänningar och smokingar kliva omkring i det höga gräset.

Och där har spelats in filmer. En gång stod vi på bron och såg kvarndammens stilla yta brytas av ett tvåhandsvärd. Det lyftes mot himlen av en ung man som följde strax efter det, blöt och eländig. Han var nog heroiskt menad, men såg mest ut att ha hållit andan för länge.

Och där har hållits fester. En ljum och skir valborgsmässoafton samlades en gäng ungdomar till kalas under eken invid kvarndammen. Den är populär.

Följande morgon gick jag fylld av onda aningar dit ner. De besannades. Det flöt tömda ölburkar i dammen, stenar hade rivits ur muren och använts för att bygga en eldstad. Det låg plast, flaskor och burkar och små oavskjutna fyrverkeriraketer (!) överallt. Med hjälp av en lång slana fick jag fiskat upp de flesta burkarna ur dammen.

Jag överblickade förödelsen och hittade en mobiltelefon vid eldstaden. Jag tog med den och gick hem och hämtade sopsäckar och klagade för min fru över ungdomens sedeslöshet.

Väl nere i Rörkärrshöla igen plockade jag skräp. Efter en stund kom två ungdomar gående. En han och en hon. De verkade att leta efter något. De såg snälla och kulturella ut, som om de gick någon estetisk utbildning.

– Letar ni efter en mobil, frågade jag på håll.

– Jo, svarade pojken dovt. Flickan såg ljuv ut.

– Den har jag hemma. Den kan vi hämta, men först måste här städas, sa jag.

Och utan ordskifte började de att plocka upp avfallet. De bar tillbaka stenarna till muren, de fyllde en sopsäck till brädden. Vi hade inte mycket att säga varandra.

Sedan gick vi hem för att hämta mobilen. Pojken bar sopsäcken uppför backen. Min trevliga fru var i trädgården.

Hon har alltid varit för frihet, jämlikhet och broderskap, men också för ordning och reda.

Och mycket riktigt, dagen därpå var både bil och tält borta, och grannen hade fått alla däcken på sin bil sönderskurna.

Hon undrade om det var de som skräpat ner nere vid ån. De tillstod det. Då började hon förmana dem om vådan av nedskräpning; plastpåsar i en strandkant skulle ovillkorligen komma att hamna i havet och av havssköldpaddor bli tagna för maneter och slukade och döda de stackars djuren, och kunde även vålla hemska kval för valar och sjöfågel, och hon höll länge på så, och frågan är om hon inte till slut kom in på kärnkraftens förödande inverkan på miljön.

De höll naturligtvis med. De gick ju förmodligen någon estetisk utbildning. Pojken nickade instämmande. Flickan fortsatte att se ljuv ut.

Och efter att ha hämtat mobiltelefonen så skiljdes vi. De gick nerför backen. När de kommit en bit vände sig flickan om och vinkade lite. Pojken kånkade på sopsäcken. Den lär vi få se i ett dike, tänkte jag. Men det fick vi inte. De måtte ha tagit med sig den på tåget.

Tilltalande ungdomar tyckte vi, kulturella och snälla.

En helt annan ljum kväll tog min trevliga fru en tur ner till ån och upptäckte en blå bil och ett gult tält nere vid kraftverket. Det var folk i tältet.

– Hallå, är det någon där, sa hon.

– Vad fan vill du då, sa tältet.

– Det här är ett naturreservat, här får ni inte tälta.

– Det skall la du skita i, sa tältet.

– Det är tältning förbjuden här, framhärdade hon för hon var bara lite skrämd.

– Jag skall mörda dig din jävel, sa tältet och det började rumstera om därinne.

Då blev hon rädd och skyndade hem och berättade för mig om att folk bröt mot tältningsförbudet i naturreservatet. Jag menade att det inte var något att riskera livet för och att de nog snart skulle dra upp sina tältpinnar och slå ner dem någon annanstans.

Och mycket riktigt, dagen därpå var både bil och tält borta, och grannen hade fått alla däcken på sin bil sönderskurna.

Det hör till saken att om man kör från kraftverket ut från vår väg passerar man bara ett hus. De var följaktligen där de bodde som hade jävlats om tältningen, och det var alltså deras däck som skulle skäras sönder.

Så olika kan man bli bemött om man är för frihet, jämlikhet och broderskap, men också för ordning och reda.

Fast det är klart, vi hade ju ingen mobiltelefon att locka tältet med.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.