Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Ej i karantän. Bild: Lisa

Lisa: Här är allt som vanligt

Lisa inser hur mycket hon saknar det vardagliga.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Under två månader har jag vistats i vår stuga ute på näset, och nu undrar jag hur jag ska klara av att bete mig acceptabelt bland folk. Rådjur och harar sköter ju det där med att hålla avståndet med god marginal, så jag har inte tränat på social distansering. Det ska visa sig att jag inte hade behövt oroa mig, inte i den lilla staden. När jag går in i butiken som säljer smycken, klockor och presenter hälsar innehavarinnan mig med kommentaren: ”Lisa, du kan gå och ställa dig i det hörnet. Fint! Då blir det inte för nära, och Pernilla, om du backar åt det hållet - tack! Och du, Anton, kanske kan gå ut och vänta lite?” Det är en mycket liten butik, men det går galant. Jag är fascinerad. Lika fascinerad som jag blir varje gång jag går in där, vilket kanske är en gång i halvåret, över att hon vet vad jag heter. När innehavarinnan frågar vad hon kan hjälpa mig med svarar jag att jag vill ha det vanliga. ”Nytt batteri till klockan alltså!” Jag nickar. ”Då kanske du har ett ärende du kan göra medan jag fixar det?” Jag lämnar klockan, och på väg mot Konsum hör jag hennes röst ”Nu kan du komma in Anton, så ska vi se vad vi kan hitta till Barbro!” Jag och kunderna i butiken förstår i denna stund att det definitivt inte är Anton som har koll på vad hans svärmor vill ha i femtioårspresent.

Det är något fint med att vara igenkänd. Att kunna gå in i klädbutiken mittemot presentbutiken och köpa en skjorta till maken i vetskap om att innehavaren vet bättre än jag vilken storlek han har. Jag tar en tur runt staden. Nickar åt människor, pratar några ord. Det är trevligt och mysigt - till en viss gräns. Den gränsen märker jag av rent kroppsligt. Det är som när man är på fest och märker att man efter den goda maten måste sitta hemskt rak i ryggen för att inte knapparna ska flyga ur. Jag passerar bokhandeln fortast möjligt och rör mig i riktning mot småbåtshamnen. Svaga ljud hörs från slipmaskiner. Inte många båtar har kommit i sjön ännu. Det är helt vindstilla. De uråldriga klipporna kan ostört spegla sig i havet. Här behövs ingen distansering i förhållande till omvärlden. Stillheten flyttar in i mig. Just här är allting precis som vanligt. Inte visste jag att som vanligt var så himla bra.

Snart ska jag vistas ett par dagar i storstan. Jag brukar tycka det är behagligt att vistas i ett anonymt vimmel av människor, men hur kommer det att kännas nu? Jag har ingen erfarenhet av storstaden efter att Coronaviruset kom. Jag ryggopererades när ingen trodde annat än att det här var något som snabbt skulle lösa sig. Planen var att åka ut till stugan och rehabilitera mig för att sedan återvända till mitt vanliga liv. Ska jag vara helt ärlig så är jag lite sur på världen. Det var inte detta vi kom överens om. Jag skulle opereras och rehabilitera mig och sedan möta världen pigg, frisk och nyfiken som en ko på kosläppet. Världens uppgift var att vara sig lik och ta emot mig med öppna armar. I stället vill jag bara gå kvar hos hararna och rådjuren. Jag vill minska distansen och få se den där sälen i viken som maken träffar på titt som tätt. Och ekorrungen!

Via media får jag information om att människor har det svårt därute. En landskapsarkitekt berättar att han nu har arbetat hemifrån ett tag och inte kan stå upp och jobba. ”Jag har fått ganska ont i ryggen, faktiskt” säger arkitekten. Jag är säker på att hjärtat flödar över av medkänsla hos intensivvårdspersonalen. Säkert blir effekten densamma om någon av dem av en händelse skulle ha tid och ork att läsa det här.

Jag strävar efter att öka min Lugnkapacitet. Bild: RÄPAN