Skalman, Lille Skutt och Bamse hittar en skatt i det senaste numret av Bamsetidningen.
Skalman, Lille Skutt och Bamse hittar en skatt i det senaste numret av Bamsetidningen. Bild: Ur Bamse nr 1, 2023

Grattis på femtioårsdagen, Bamse!

Bamsetidningen verkar ha distanserat sig en smula från det tidiga 1980-tal då tidningen lät som en broschyr från socialstyrelsen eller en pamflett från FNL-grupperna.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I dessa dagar fyller tidningen Bamse 50 år. Ett jubileumsnummer ligger på redaktionen. Jag läser det och konstaterar att Bamse tycks söka sig till sina rötter. Figurerna går nu åter i det tidiga 1970-talets lite kantiga Rune Andréasson-stil.

Skalman har uppfunnit en rund gul ubåt med med teleskoparmar som serverar glasstrutar. En skatt med guldpengar hittas i en riddarborg med en svartnad ekport. Lille Skutt är skraj. Bamse är rättrådig. Skalman är självgod.

Bamsetidningen verkar ha distanserat sig en smula från det tidiga 1980-tal då tidningen lät som en broschyr från socialstyrelsen eller en pamflett från FNL-grupperna, då Bamse med ideologisk trosvisshet deklarerade ”Frukt är godis” eller ”Jorden ska tillhöra dem som brukar den.”

ANNONS

Jag var Bamseprenumerant i ungefär sex år. Jag minns att jag började i mars 1978. På omslaget var Bamse då i färd med att klättra uppför en bergvägg på ett sätt som – har jag senare insett – tydde på att Rune Andréasson hade tagit intryck av ”Kanonerna på Navarone”.

Bamse var min dunderhonung när jag gick i lågstadiet. Det blev ett fundament i min självbild att jag var pojken som visste allt om Bamse. Jag lånade ut tidningarna. Min solidaritet med Bamse var gränslös.

Men när jag var i tioårsåldern blev Bamse en tilltagande friktion och belastning. Det var en utveckling som förbryllade mig. Jag var saktfärdig in i den värld som inte präglades av Bamse. Det var en ny och främmande värld. Tidningarna hette plötsligt Okej, Agent X9 eller Starlet.

Det faktum att jag ertappade mig själv med att inte längre vänta på nästa nummer av Bamse med samma iver som förut skapade i sig ett slags vag saknad. För att straffa mig själv försvarade jag Bamse än envisare.

Ingen medeltida inkvisitionskardinal kan med större intensitet än jag ha försvarat en hopplös sak.

Jag försvarade Bamse så länge att jag inte själv visste varför.

Jag var besvärad över den jolmiga mjukost av mjäkig korrekthet som i allt tjockare skikt ströks över berättelserna och snart dolde all spänning. Det var en svår prövning att Vargen blev snäll. Jag blev chockad när Brummelisa vid Nordkap friade till Bamse.

ANNONS

Men jag försvarade Bamse.

Jag mer anade än förstod att det inte var Bamse som förändrades mest. Det var jag som förändrades. Jag tyckte inte om förändring. Mitt försvar av Bamse fick därför drag av besvärjelse. Nu, som vuxen, förstår jag att det var mitt första försök att besvärja åldrandet och följaktligen mitt första försök att besvärja döden.

Jag minns inte vilket datum det tog slut. Men jag minns vilken händelse som manifesterade att Bamse-epoken för min del av över.

Denna sista dag av kamp för Bamse utspelades i de tidiga tonåren. Antagligen gick jag i sjunde klass.

Jag minns hur vi vandrade längs Åkereds gamla skolväg. Jag försvarade lidelsefullt Bamse. Mina vänner lyssnade, med förstummat medlidande. Uppenbarligen visste de inte vad de skulle ta sig till med mig.

När jag hade hållit mitt försvarstal för Bamse gick vi tysta, fyra pojkar i de nedre tonåren. Fyra pojkar som betraktade sig själva som unga män.

De visste verkligen inte hur de skulle hantera mig.

De betraktade mig med förbryllad tystnad. Vi vandrade vägen fram.

Utanför Gamla Åkeredsskolan tände en av dessa tretttonåriga pojkar en cigarrett.

Jag tyckte redan då att det var en dålig idé att röka cigarretter. Men jag minns också att jag mycket tydligt kände – var mogen att förstå – att denna cigarrett i vänkretsen rimligen var en indikation på att Bamses era var över.

ANNONS

Det var mitt första möte med tidens enkelriktade ström. Det fanns ingen väg tillbaka till Bamse. Jag minns att jag kände sorg över detta, även om jag inte drev denna sorg till den ytterligheten att jag började röka. Sedan började jag läsa 91:an Karlsson i stället. Elvira. Furirien. Bondpermissioner. Marketenterier. Idel fenomen som jag i dag känner väl till enbart genom litteraturen, ty när jag jag sedermera blev vuxen ansåg sig staten inte ha råd att utsätta sig för min värnplikt.

Jag var tretton år när jag började läsa 91:an. Än har jag inte slutat. Men jag antar att man inte kan utvecklas i all evighet. Grattis, Bamse!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS