Vi var runt femton-tjugo personer i gruppen. Detta var på Irland.
Utflykten lät bra. Vi hade fått nog av öl och torvbrasor på pubar och var sugna på något mer intellektuellt.
Vi såg honom inte men hörde hans röst tätt intill oss i mörkret, lågmäld och liksom återhållen.
Turistbyrån rekommenderade en historisk vandring med guide som skulle ta oss tusen år tillbaka i tiden. "En timmes vandring i vikingarnas spår" var rubriken. Grova skor och varma kläder rekommenderas. En klyfta i berget ledde ner till en grotta tre meter under marken. Försiktigt snubblade vi nedåt, över lösa stenar och grus som rasade ner under våra fötter i den branta sluttningen. Guiden pratade glatt på och vi följde hans svängande lykta när den försvann allt djupare in i mörkret. Sedan släckte han ljuset. Det blev kolsvart runt oss. Jag kunde höra de andras lätta andning, men såg ingenting i det kompakta mörkret. Stå alldeles stilla, sa han. Detta är en av de få platserna på jorden där man fortfarande kan uppleva total tystnad, sa han högtidligt. Två gånger för säkerhets skull. Absolute silence. Please be silent, keep your breath as long as you can. En guide med känsla för dramatik. Nu såg vi att han hade läderförkläde. Kanske borde han blivit skådespelare, möjligen mellanstadielärare. Ingen rörde sig, pratade inte heller för den delen, höll andan förstås som vi var tillsagda, livrädda att störta ner mot grottans botten och spräcka tystnaden med ett sista dödsskri. Vi stod så i tre minuter. Lydigt.
Bara lyssnade och höll andan. Tystnad, upprepade guiden. En bristvara idag. Precis som mörker. Tänk på fladdermössen bara. Vi måste vara rädda om tystnaden och mörkret, sa guiden. I synnerhet tystnaden. När upplevde ni total tystnad senast? Konstpaus. Vi såg honom inte men hörde hans röst tätt intill oss i mörkret, lågmäld och liksom återhållen. Jag kände att de andra var rädda. Rädda människor utsöndrar en särskild sorts svett. Kallsvett.
Här, sade han sedan och pekade mot grottans botten, samtidigt som han slog på ljuset som for över grottans väggar som ett blixtnedslag. Här ägde ett av vikingatidens största slag rum. Det enda som fanns kvar när man grävde ut platsen tusen år senare var mynt och lite andra saker som samlats genom åren, ni ser själva sa han och pekade med en käpp på snäckskal och sjöhästar och annat som antydde möjliga spår av inlandsisen. Men mynten fortsatte han, nu med högre röst och än mer dramatik, de berättar något. De berättar om vikingatiden och ett våld vi inte kan föreställa oss. Man slogs till siste man. Vapnen tog man med sig som krigsbyte, men mynten blev kvar. Konstpaus. Och nu undrar ni förstås varför mynten blev kvar? Vi varken visste eller vågade gissa svaret på denna retoriska fråga det vill säga en fråga där svaret redan är givet. I det här fallet var det vår guide som satt inne med svaret. Med låg sagoberättarröst viskade han att man gömde sina pengar i armhålorna. Rullade in dem i klibbigt vax och klämde fast dem i håret som stack ut ungefär som man lägger in en snus och sedan kastade man sig in i striden, naken. I stridens hetta smälte sedan vaxet och mynten gled ur armhålorna och hamnade i dammet på grottans botten. Se bara! sa han i och pekade mot botten.
Vår lilla grupp stod nu tre meter under jord, i kompakt tystnad och glodde ner mot en stum yta av brun, lite dammig jord och som sagt, fossiler från istiden blandat med de historiska mynten från vikingatiden. Vi väntade tills timmen var över. Ett fint reseminne.
Nästan i klass med den berusade sjökaptenen på delfinresan i förra kåseriet.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
