Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Lisa

Lisa: Gläd dig med humlan

Lisa söker sin inre zenbuddhist.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Zenbuddhisten Folke Hall berättar i radions morgonandakt om hur vi kan glädjas med andra. Då kommer världen att öppnas och vi ska alla vara ett. Jag står i duschen och har missat tillfället att stänga av. Det visar sig lyckosamt, för Folke spelar sedan den oerhört fina låten Make you feel my love av Dylan. Det är naturligtvis bra att vi har förmågan att glädjas med varandra och det är fantastiskt att denna sura gubbe en gång i tiden skrev en så vacker text. Dottern och jag var på en konsert med Bobsan i Malmö för ett antal år sedan. På den tiden var han hennes stora retroidol. Det var förfärligt. Han mördade sina egna låtar och tycktes hata att vara där. Samma människa som en gång skrivit den fantastiska låten! Visst, alla har rätt till sina känslor, men jag hade önskat att Bob kunnat leva ut dem hemma hos sig. Slagit näven i köksbordet eller svurit åt sin egen avbild i badrumsspegeln. Möjligtvis skällt lite på sin manager eller ännu hellre sin finansiella rådgivare. Men att göra min sextonåriga dotter besviken - där går ändå gränsen! Folke Hall tycker säkert att jag ska förlåta Bob, det var ju ganska länge sedan. Men där tar han fel. Jag är annars inte särskilt långsint, men ska Dylan gestalta sin bitterhet på det viset så kan jag vara arg så länge jag vill. Här vändes inte andra kinden till, jag väljer den gammaltestamentliga vägen: Öga för öga, tand för tand. Jag lyssnar aldrig på Dylans låtar på Spotify och nu ställer jag ut honom på detta vis i en av Sveriges större morgontidningar. Hoppas det svider rejält!

Å andra sidan, invänder en annan del av mig, behöver jag ju inte få mordfantasier för att någon beter sig på ett sätt som inte stämmer med vad jag förväntar mig.

Nu hör jag Folke Halls röst inom mig: Det är ju glädje det handlar om, glöm inte det. Så jag försöker senare samma dag glädjas med mannen på treans spårvagn. Jag kämpar med att känna att det är härligt att han dansar och rappar högljutt med i texten till det han lyssnar på i sina lurar. Någonting med My president’s bad. Det måste jag ju hålla med om, fast när jag tänker på Trump blir jag också bara arg. Mannen som är i trettioårsåldern, är oklanderligt klädd i kavaj, pressade byxor och blanka skor. Inga tjocka guldkedjor eller remarkabla ringar - inte ens glittrande stenar i öronen. Ingenting stämmer och det gör mig illa till mods. Skränande fyllon och skakiga narkomaner är jag van vid, de skrämmer mig inte. Men vad är detta för varelse? Innan mannen stiger av håller han artigt upp dörren för en äldre dam. Vad var det han gav uttryck för? Något slags känsla, kanske, men vilken? Hur skulle Folke Hall ha reagerat? Förmodligen skulle han ha glatt sig, så varför kan inte jag? Vad är det som gör att jag tänker att den här prydlige mannen när som helst kan dra fram en stilett och sticka ner någon? Det är rädsla av den typ som kryper längs ryggraden när det är något jag inte förstår. Känslan breder ut sig och lämnar inget utrymme för glädje. Det är lättare att glädjas med humlan i rhododendronbusken som super sig full på nektar än med den här personen. Varför ska jag då försöka tvinga mig? Å andra sidan, invänder en annan del av mig, behöver jag ju inte få mordfantasier för att någon beter sig på ett sätt som inte stämmer med vad jag förväntar mig.

Idag lägger jag märke till en ny trafiksignal i en backe. En bil kör förbi alldeles för fort som vanligt och då visas texten ”Sakta ner!” på en skärm. När föraren bromsar upp visas ”Tack!” på skärmen. Jag och skylten gläds tillsammans! Förr låg det en lågstadieskola precis där, men numera innehåller skolan bostadsrätter för bättre bemedlade. Fast de vill väl inte heller bli påkörda.

”Jag hoppas jag finner mig innan Missing People gör det!” Bild: Räpan