Gertie har bott 55 år i samma hus i Haga

Gertie Karlsson flyttade till Haga som 20-årig student. Femtiofem år senare bor hon fortfarande i samma uppgång. Då målade hon FNL-plakat på gården och var en av dem som ockuperade Haga-huset.

– Men när polisen kom och lyfte ut folk sprang jag ut genom bakdörren. Det blev för läskigt, säger hon.

Rosor och dahlior trotsar novemberregnet utanför Gertie Karlssons uppgång i Haga. Första gången hon bröt upp gatsten för att kunna plantera här var på 1970-talet. Andra gången var 1989 när landshövdingehusen nyss hade renoverats.

– Jag använde kofot och grep för att göra rabatter, se här, säger hon och plockar fram ett foto av en ung kvinna som planterar tulpaner i flanellskjorta och håret i slarvig knut.

– Ja, man skulle ju klä ned sig här i Haga, ler hon och minns en gång när hennes mamma kom på besök från Sala. Där klädde de upp sig för att åka in till stan, så när mamman mötte en ung kvinna i slitna jeans, sjal och långkofta ville hon ge henne en slant.

– Då drog jag mamma snabbt åt sidan och fräste: ”Du ger henne inga pengar”. ”Den där kvinnan tigger inte. Hon vill se ut så”.

När Gertie flyttade in i landshövdingehuset på Husargatan, år 1967, var Haga en stadsdel i förfall. Husen som de flesta, redan då, hade en sextio-sjuttio år på nacken, var dragiga och slitna. Toalett fanns oftast på svalen. Lägenheterna var utrustade med rinnande vatten men utan bad eller dusch. I stället stod tvättkaret ofta på köksgolvet. Maten lagades på två gasplattor.

– Så småningom hittade vi en övergiven gasugn på en vind som vi installerade. Men vi brände en del bullar eftersom temperaturen lästes av på lågan, minns Gertie.

För att hålla värmen eldades det i kakelugnar och fotogenkaminer. Fotogenet förvarades i stora fat på gårdarna (”undrar vad brandmyndigheten hade sagt idag”) och hyresgästerna fyllde på själva i kannor. Ved var en ständig bristvara.

– Så snart någon hörde om billigt bränsle någonstans spred det sig. Vi brukade stå på gården och hugga upp gamla lastpallar tillsammans. Andra gånger tog vattnet slut och vi fick bära vatten från kommunens tankbilar. Men alla hjälptes åt, så var det, vi tog hand om varandra.

Det var en tid av linsgrytor och politisk aktivism. I världen växte miljörörelsen och studenterna revolterade. I Hagas kvarter blandades unga engagerade med äldre original. På Östergatans ölkafé Café Japan hängde ölgubbarna och i de övergivna rivningskåkarna fann uteliggare, och ibland missbrukare, sin fristad. Ändå berättar Gertie om en känsla av trygghet och att ingen låste dörren. En tillit som kunde resultera i oväntade besök.

– En kväll klev en uteliggare in i tvåan hos mig och Rulle (Gerties sambo). Mannen sa ”God dag” och meddelade att han tänkte lägga sig på golvet. ”Jasså. Men lägg dig i soffan i så fall” sa vi och det gjorde han och somnade direkt.

På morgonen erbjöd Gertie mannen frukost. Det tackade han nej till men tog däremot gärna emot en pilsner och en tia innan han lommande i väg. ”Varför ringde du inte polisen?” undrade Gerties arbetskamrater, som inte var från Haga.

– Det föresvävade mig aldrig. Däremot var jag lite orolig att mannen skulle fortsätta att besöka oss. Men vi såg honom aldrig mer.

I Haga, liksom i övriga Sverige och Europa, drog vänstervågen fram. Framför allt engagerade Vietnamkriget. På bottenvåningen i Gerties hus låg det lokala FNL-kontoret och på gården målades plakat med slagord som ”USA ut ur Vietnam”. Demonstrationerna duggade tätt och förenade unga och gamla. Men också situationen lokalt väckte känslor. Utmed Allégatan fanns allaktivitetshuset Hagahuset, eller Proggpalatset, som idag kallas Allégården. Här samlades studenter och aktivister som lyssnade på proggmusik, diskuterade, organiserade demonstrationer, repade musik eller teater och åt soppor smörgåsar. Många menade att det också var en plats för droghandel och dessutom fanns det problem med brandskydd. När kommunen beslöt sig för att stänga huset hösten 1972 väcktes starka känslor.

– Vi ville ju bevara vårt kulturhus och beslöt oss för att protestera genom ockupation. Vi målade banderoller och det skreks slagord. Jag var med från början men när det hettade till och polisen började bära ut folk i armar och ben, sprang jag ut genom bakdörren. Ockupation eller inte, det vill jag inte vara med om, säger Gertie.

I samma veva växte också engagemanget för att bevara Hagas äldre bebyggelse. Det fanns sedan tidigare ett beslut om att riva de gamla trähusen, men inget hade blivit gjort. Nu ville allt fler rädda Haga, inte minst Gertie och hennes vänner

– Haga var ju ganska ruffigt. Inget hade renoverats eller förbättrats sedan 1920-talet. Vi ville att det gamla skulle bevaras, men det fanns ju aktörer som helst ville jämna det hela med marken.

När det så plötsligt uppstod bränder på olika ställen misstänkte de boende att det var någon av bostadsjättarna som såg det som ett smidigt sätt att bli av med de förfallna husen.

– Vi var ju naturligtvis rädda. Trähusen tog lätt fyr och bränder spreds snabbt. Vi organiserade en brandvakt och cyklade runt i Haga på nätterna. Jag var med och släckte en brand i en kruka med ljung här rätt över gården. Men så plötsligt upphörde bränderna lika snabbt som de hade börjat och vi fick aldrig någon förklaring.

Det klart det fanns de som tyckte att det kändes konstigt att köpa sin lägenhet. Men jag har aldrig ångrat mig, jag älskar fortfarande mitt Haga.

Gertie berättar att hon ibland fick frågan hur hon vågade bo i Haga, men även när befolkningen minskade kände hon sig trygg.

– Det var vårt hem och alla kände alla. Men visst, när narkotikan kom in i Haga på slutet av 70-talet blev det obehagligare. På vår gård stod ofta en stoppad soffa och fåtöljer. Där kunde ibland någon ligga och sova och det fanns de som injicerade. Men jag lärde mig att titta bort och vissa personer undvek jag att möta med blicken.

Hon tar fram ett svartvitt foto med en övergiven klänning som vajar i ett fönster i en rivningskåk och berättar att det var ett söndagsnöje att gå runt i de övergivna husen och fynda. Kanske hittade man något kvarglömt att ta vara på; en vacker lampa, en låda eller någon gammal möbel.

I en av rivningslägenheterna brukade Evald sova. Han var en känd uteliggare, inte bara i Haga utan i hela Göteborg. Han rörde sig ofta på gårdarna och varje kväll gick han till Erges livs på Husargatan för att få varor med kort datum.

– Det var en fin social insats. Erge var på många sätt också ett original. Han stod med beige butiksrock och penna bakom örat och sa ”God dag, god dag.” och så ”Tack så mycket välkommen åter” i en enda ramsa.

– Erges var räddningen för många eftersom man kunde handla på krita, vilket inte minst många studenter utnyttjade. Säkert gick han back ibland, men jag tror de flesta var måna om att betala tillbaka för att behålla den servicen.

I mitten av 1980-talet kom ett beslut om att rusta upp och bevara stora delar av Haga. Gertie och henne sambo var en av dem som bodde kvar in i det sista. En anledning var att de kände sig tvungna att vakta sitt hus. I takt med att Haga tömdes ökade otryggheten och även de byggnader som skulle bevaras plundrades på klenoder som kakelugnar och trappräcken. Men efter att ha evakuerats till en lägenhet på Linnégatan något år kunde Gertie och hennes sambo 1989 flytta in i sitt hus som nu blivit Bostadsrättförening.

– Vi var några stycken som kom tillbaka. Det klart det fanns de som tyckte att det kändes konstigt att köpa sin lägenhet. Men jag har aldrig ångrat mig, jag älskar fortfarande mitt Haga.

Från fönstret pekar hon ut flera grannar som liksom hon bott i huset sedan 1989 och där det för övriga på gården är mer regel än undantag att ha bott i femton eller tjugo år.

– Två trappor utan hiss börjar kännas. Men det är det värt för att kunna bo kvar i samma uppgång och med samma vänner. Vi hjälps åt, sköter trädgården och umgås. Då som nu.

Carina Haglind Ahnstedt