Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

André Franquin (1924-1997) – en av de största serieskaparna. Bild: Gunnar Bunker
André Franquin (1924-1997) – en av de största serieskaparna. Bild: Gunnar Bunker

Sture Hegerfors: Geniet som inte gillade buller och bång

Poff! Plötsligt kunde jag inte prata franska!

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Dagarna, månaderna, åren svischar snabbt förbi. Med ens har det gått 25 år sedan den belgiske serieskaparen André Franquin gick bort (närmare bestämt den 5 januari 1997). Han blev 73 år. Det var Franquin som tecknade ”Spirou” och ”Gaston”, ett par av de mest schvungfulla serier som världen skådat.

Mitt tydligaste minne av honom härrör från tisdagen den 21 maj 1985.

Franquin var en av hedersgästerna på Sveriges första internationella seriekongress, Comics ’85 i Helsingborg. Jag tog emot honom och hans fru Liliane på Kastrup. Vi tog bussen till Helsingör och färjan därifrån mot Helsingborg. Jag pekade på udden med Kronborgs slott och sa:

– Hamlets slott.

– Ah! sa Franquin. Elsinore!

Han kunde sin Shakespeare och var tydligt imponerad. Han skulle snart bli än mer imponerad.

När vi klivit av färjan drog vi oss mot Grand Hotel. På Stortorget trängdes en människomassa. Från en tribun talade Carl XVI Gustaf.

– Sveriges konung, sa jag.

André och Liliane Franquin vacklade till. De hade tidigare besökt seriekongresser runt om i Europa men aldrig upplevt att landets statsöverhuvud invigningstalade.

Vad jag hade glömt att upplysa paret Franquin om var att Svenska Serieakademins kongress sammanföll med staden Helsingborgs 900-årsfirande. Carl XVI Gustafs tal var ett stadsjubileumsanförande.

Mitt allra första möte med Franquin hade inträffat redan 1973 på en seriekongress i Lucca i Toscana, Italien. Över en kopp kaffe förklarade han varför just belgarna var så framgångsrika på serieområdet.

Gaston stormar fram med Adamsonstatyetten i näven och framför samtidigt hälsningar från familjen Franquin till familjen Hegerfors. Bild: Franquin
Gaston stormar fram med Adamsonstatyetten i näven och framför samtidigt hälsningar från familjen Franquin till familjen Hegerfors. Bild: Franquin

– Vi tvingades att starta en egen produktion under andra världskriget, när importen från USA stryptes. Här kom Peyo med ”Johan och Pellevin” och ”Smurferna”, Morris med ”Lucky Luke” och så vidare. Våra föredömen var Walt Disney och vår äldre landsman Hergé med ”Tintin”. Vi tog rundheten och vänligheten från Disney och kompositionen – de mer eller mindre realistiska bakgrunderna – från Hergé.

Jag har också ett plågsamt minne kopplat till Franquin.

År 1980 belönades han med Svenska Serieakademins Adamsonstayett för serien ”Gaston”. Det var meningen att han skulle komma till Stockholm och ta emot priset, men så blev han sjuk bara några dagar innan (något åt levern, vill jag minnas), resan ställdes in.

Han var en diskret man, gillade inte buller och bång.

Intresset från den franskspråkiga världen var emellertid stort, tv- och radioteam från Bryssel och Paris ville vara på plats vid offentliggörandet, vilket skulle äga rum på ett hotell i Gamla stan. I min egenskap av president i Svenska Serieakademin – samt översättare av Franquins 20 ”Spirou”-album – skulle jag leda arrangemanget.

Stämningen var hetsig, som så ofta när fransmän är inblandade, En stressad fransk tv-man stack upp en mikrofon under näsan på mig och sa:

– Vad är det som är så speciellt med Andrë Franquin?

I detta ögonblick drabbades jag av en språklig blackout. Poff! Plötsligt kunde jag inte få fram ett enda franskt ord. Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, varit med om något liknande.

Till saken hör att jag vid denna tid inte var så tokig på franska och att jag i tankarna hade förberett vad jag skulle säga till media. Jag hade tänkt peka på Franquins oöverträffat svängiga teckningsstil, på hans plastiska karaktärer, på hans virtuosa sätt att rita bilar, truckar, bussar, mopeder och andra motorfordon. Min plan var att jag småleende skulle beskriva den late och och sömnige redaktionsvaktmästaren Gaston, specialist på att uppfinna arbetsbesparande apparater, vilka alla förr eller senare exploderar.

– Gaston, hade jag tänkt säga, är omgiven av explosioner, rasande väggar och rasande människor.

Intet av detta kom över mina läppar. Intervjuerna fick i all hast göras på engelska (som de alltmer irriterade franska och belgiska reportrarna inte behärskade särskilt väl).

Under sin livstid blev André Franquin aldrig lika uppmärksammad som Hergé. Han var en diskret man, gillade inte buller och bång. Först ett tiotal år efter sin död hyllades han med en retrospektivutställning i Bryssel. En färgglad staty av Gaston står på Boulevard Pachéco i staden.

Av sina kolleger var Franquin reservationslöst beundrad. Vid ett av mina besök i Studio Hergé på Avenue Louise i Bryssel fällde Tintins skapare följande replik:

– Franquin, där har du en artist, en riktig konstnär! I jämförelse med honom är jag en enkel hantverkare.

Trots att de bodde i samma stad hade Hergé och Franquin ingen kontakt. De såg upp till varann till den grad att båda två förmodligen hade blivit starstruck om de träffats.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.