Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Masthuggskyrkan från 1914 höjer sig vackert mellan Kjellmansgatan brutalt 60-talsinspirerade betongblock. Och högst upp skymtar den guldglänsande kyrktuppen, en vakt mot ondskans makter.
Masthuggskyrkan från 1914 höjer sig vackert mellan Kjellmansgatan brutalt 60-talsinspirerade betongblock. Och högst upp skymtar den guldglänsande kyrktuppen, en vakt mot ondskans makter.

Pia Naurin: Ge mig ett Trump- och coronafritt samtal

Kyrktuppar fungerar utmärkt som avledare.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Man skulle kunna tro att julen är över den dag som idag är, semlorna är redan fyllda med lugnande grädde, men frågan är, tar julen nånsin slut? Eller mullrar den konstant i vårt undermedvetna som en hägring i öknen, som det mest åtråvärda, den lyckade julen.

Mest lyckad vinner. Hon vann, kan det sedan stå på gravstenen. Hon behärskade julen lika suveränt som hon behärskade livet, flaggan i topp, sådan jul, sådant liv, och tvärtom.

Eller han vann. Kan det förstås också stå på stenen, om det inte rentav är en hen. Lägg till det en stjärna framför födelsedatum och ett kors vid dödsdagen om det är den religionen som gäller.

Agnostiker, sådana som aldrig kan veta något säkert, nöjer sig med en liten dörr inristad överst på stenen. Den står på glänt, för säkerhets skull. Det skulle ju kunna råka vara så att livet efter detta trots allt finns, då är det smart att inte ha slagit igen dörren mot evigheten.

Frågan ”hur var julen” duger några dar till som samtalsämne.

Så hur var den?

Ordet ensam fick ny klang. Sitta ensam på jul var inte det minsta skämmigt utan helt rätt. Stigmat laddades ur, ett paradigmskifte kunde anas. Sittaensam, uttalat som ett ord, blev att ta ansvar. Ensamvarg blev ansvarsvarg. Ensam har koll, ungefär som kyrktuppen på Masthuggskyrkans torn, tala om att sittaensam, i ensamt majestät till och med, och med Göteborgs bästa utsikt.

I somras plockades tuppen ner, läste jag just i skriften ”Gamla Masthuggspojkar” som jag fick i julklapp, tack för det.

Snälla händer lyfte försiktigt ner den och satte varsamt dit den igen efter några veckor, det var ingen enkel operation, kranen nådde över 60 meter. Men nu är den fin igen, omförgylld blänker den av guld.

Om detta stod det i GP både den 27 maj och 27 juni, men jag missade det då. Nu har jag läst på lite varstans så därför vet jag också att Masthuggets tupp korades till Årets tupp av Svenska kyrktuppsfrämjandet redan 1986.

Jag kände inte till det Svenska kyrktuppsfrämjandet.

Nu när jag gör det verkar det självklart att ett sådant främjande finns. Och är det något främjande jag sympatiserar med just nu så är det detta.

Det hänger ihop med, tror jag, det allmänt spända världsläget och det egendomliga Trumpeländet - och med pandemin förstås, som alla samtal till slut kokar ner på ända tills härdsmälta uppstår. Det gör behovet av tankeflykt akut.

Där kan kyrktuppar passa som avledare.

Lyssna på mig! Vill man skrika. Vet ni inte hur många kyrktuppar det finns i Sverige!

Förklaringen som följer kan gärna bli lite omständlig, då går det en corona- och trump-fri stund till:

Tuppen har dubbelt symbolvärde, både hedniskt och kristet. Redan på vikingatiden pryddes byggnader med djursymboler som skulle skydda mot farliga naturkrafter – just den kristna kyrktuppen har anor från 1500-talet och syns lite varstans i Europa. Den vakar över sin församling. Det är därför den ofta är en vindflöjel - och här är vindflöjel något positivt - tuppen ska kunna vända sig med vinden, mot ondskans makter.

Slutkläm: bra då att det finns så många! 600 bara i Sverige!

Kanske har kyrktuppen aldrig behövts så väl som nu. Ändå blev det ingen tävling om Årets kyrktupp 2020. Tidningen Land, som varit medarrangör, förklarar det med att intresset för kyrktuppstävlingen för närvarande inte är på topp. Men man lämnar dörren öppen: ”den kanske återuppstår framöver – vi får se.” Och det är sant. Det är det vi får göra: vi får se.