Jag pratar med dottern i telefon. Under tiden går jag och småpysslar i köket: plockar ur diskmaskinen, torkar av kaklet och hittar en mycket skrynklig körsbärstomat som gömt sig bakom brödrosten. Dottern handlar mat på andra sidan landet. Plötsligt märker jag att hennes röst blir svagare och svagare för att till sist inte höras alls. Jag undrar vad som hänt? Blir inte precis orolig, men det är skumt. Tänker att jag får ringa om en stund igen.
Naturligtvis dröjer det inte länge förrän konduktören säger något om signalfel och snart rör sig tåget igen.
Innan jag hinner göra det hör dottern av sig. Hon hade inte heller förstått varför samtalet bröts, och först då hon kom hem hade hon insett att mobilen var borta och rusat tillbaka till butiken. En vänlig person hade gett henne telefonen med ett roat leende och orden ”den låg på gräddfilen.” Dottern hade förstås redan målat upp en bild av allt som måste spärras och åtgärdas och försäkringsbolag som skulle komma att sätta käppar i hjulet. Hon berättar att det var som att ha fått tillbaka mer än det hon hade innan. Jag känner väl igen den känslan.
Det finns annat som kan upplevas som mer än vad det egentligen är. Det tänker jag på när jag, någon vecka senare, är på väg till dottern i Huvudstaden. Tåget rör sig snabbt genom landskapet och jag behöver inte göra något annat än sitta där och titta, fullt tillfreds med sakernas tillstånd. Men så saktar tåget in och stannar mitt i ingenstans. Efter ett par minuter börjar det krypa i mig. En stolpe som står still, den står bara still. Men ett tåg som först har rört sig och sedan står stilla, utan att en vet varför, det står faktiskt mer än stilla. Det rör sig inte bakåt, men tågets stillastående är plågsamt påtagligt. Den härliga känslan av att sitta stilla byts mot den obehagliga upplevelsen av att sitta fast. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän konduktören säger något om signalfel och snart rör sig tåget igen.
Jag vet inte precis när, men någon gång under min vistelse i Huvudstaden inser jag att det jag tidigare betraktat som en storstad, nämligen Göteborg, har blivit min nya provins. Förmodligen sker detta redan då tåget närmar sig sitt slutmål och solens strålar spelar över Mälarens vatten och Stadshusets kupol glänser. Det är omöjligt att inte imponeras av den vyn. Kanske sammanfaller min nya insikt också med att jag nu återigen bott på heltid i Göteborg under tillräckligt lång tid för att inse att staden är en provins, en utkant, något perifert. Paradoxalt nog är denna avkrok där jag bor samtidigt det nav kring vilket mitt liv cirklar. Det känns kanske så för oss alla, att vi lever i världens centrum, men egentligen bor vi i en obetydlig provins. Jag drar mig till minnes hur jag, när jag var barn, som avsändare på mina brev till min brevvän Stina i Burträsk skrev mitt namn och gatuadress följt av: Mölndal, Sverige, Europa, Jorden, Vintergatan, Universum. Redan som tioåringar är vi tvungna att inse vår litenhet - och sedan glömma det för att orka leva.
Väl hemkommen väntar jag på vagnen vid Stenpiren. En ung man rullar en skrivbordsstol längs perrongen och slår sig ned. Han ser nöjd ut med den bekväma sittplatsen. Mannen ser väl att jag fnissar inombords och förklarar att han precis köpt stolen. Efter en stund tillägger han något om att ifall han skulle göra detta till en vana så ”skulle man väl hamna i Göteborgs-Posten.” Nåja, tänker jag, ibland räcker det med en gång.
Tidigt nästa morgon är jag tillbaka på Centralstationen. I mörkret på perrongen lyfter jag blicken och skådar Göteborgs-Postens logga som en fyr i natten. Detta är ändå hemma. LISA
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
