Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Julstaden Göteborg. År 2019.  Bild: Anders Ylander
Julstaden Göteborg. År 2019. Bild: Anders Ylander

Kristian Wedel: Göteborg är den enda riktiga Julstaden

Kom inte dragande med New York eller London - det är här det händer.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

För mig har Göteborg alltid varit Julstaden. Det kan vara värt att framhålla nu när Julstaden Göteborg kritiseras av bedrövade flanörer. De säger att de saknar lyktor. Detta har jag inga synpunkter på. Min syn på julstaden Göteborg är av en mer förädlad valör.

Min första göteborgska jul firades 1975. Vi – det vill säga mina föräldrar, min bror och jag – bodde i Sollentuna. Men släkten fanns i Göteborg. Jag var nästan fem år gammal och minns tågresan som en färd genom ett mycket avlångt mörker. Jag tänkte mig att mörkret var tågformat. Jag stod på ett brunorange säte och hängde i händerna i bagagehyllans nät. Jag minns fortfarande hur det där nätet kändes i fingrarna. På ett träställ i kupén hängde en karaff med SJ:s vatten och den för passagerarna gemensamma muggen. Jag begärde inget mer i hela världen än att få dricka detta gula vatten som såg ut att ha legat i flaskan sedan tågen började gå mellan Stockholm och Göteborg på hösten 1862.

Svärtan i kupéfönstret, där jag såg min blonda bredkindade spegelbild, började till slut bli liksom stungen av lampor. När jag frågade min far (som just då hade vaktpasset för att dämpa mina fall ur bagagehyllan) vad denna tilltagande ansamling av ljus och byggnader i mörkret hette sa han:

– Göteborg.

Det är mitt första minne av Göteborg. Ljus i ett tågfönster.

Jag fördes under denna julvecka 1975 mellan anförvanter där det serverades prinskorv. Det måste väl ha varit dagsljus utomhus ibland, mellan prinskorvarna. Men jag minns bara denna långa ombonade natt med bordlöpare och russin och farmor och farfar i Änggården hade en julgran med riktiga stearinljus som man inte fick dansa kring.

Eftersom även materiella förmåner utgick – i form av knallpulverpistoler, plastnoshörningar och orange plåtbilar med skruv på taken – blev jag under denna vecka år 1975 för all framtid positivt präglad på Göteborg.

Jag skulle ha önskat att jag i denna jul år 2021 hade kunnat framträda som världsjournalist och rapportera om någon julafton som jag upplevt i Bagdad eller Kathmandu som kontrast till Göteborg. Men tidningarna är så snåla med att skicka kåsörer till Bagdad nuförtiden.

Jag har för all del fått åka till andra platser och observera jul. När en journalist sänds att observera jul sker detta av produktionstekniska skäl någon gång mellan den 15 november och 10 december.

Jag har gått på Ströget i Köpenhamn och antecknat att äbleskiver inte innehåller äpplen. Jag har suttit på andra våningen på kaféet vid Nybroplads och vid Hovedbanegården sett män dricka Gammeldansk klockan kvart över sju på morgonen, därmed avslöjande sig själva som svenskar. Ty danskar på 2000-talet joggar på morgonen innan de klär sig i svart polotröja och går till sin ingenjörsbyrå. Det är bara svenskar som dricker Gammeldansk.

Han såg oerhört trött ut och beställde en helflaska Gordons Gin och ett glas och jag skyndade mig ner till Wall Street för se om börsen hade kraschat.

År 2004 hade jag en lång uppladdning till julen i New York. Den 22 december tog vi flyget till Sverige. Men innan dess hade jag gått i snöfall på Broadway och vid Rockefeller Center åkte Holly Golightly skridskor i ljusblå pälsmössa. Och en dag kom en börsmäklare in på en bar där jag satt och drack kaffe klockan elva på förmiddagen. Han såg oerhört trött ut och beställde en helflaska Gordons Gin och ett glas och jag skyndade mig ner till Wall Street för se om börsen hade kraschat.

Ett år kom jag till Paris. I julskyltfönstren hängde exakt samma saker som i Göteborg och utanför Notre Dame kunde man välja mellan katedralen och en liten bistro och vi sa ”Notre Dame lär väl står kvar nästa gång” och gick in på bistron.

Jag har också sett glimtar av julen i München, Dublin, Helsingfors och Vara: currywurst, spunnet socker, julöl och girlander.

Men jag kan alltså inte förmå mig att tycka annat än att allt bortom Göteborg ter sig lite futtigt.

Jag är angelägen om att betona att detta inte ska ses som uttryck för trång fosterlandskänsla. Min känsla för Göteborg är mer av stämnings- än bevarandekaraktär. Sålunda tackar jag alltid nej till att delta i behjärtansvärda kampgrupper som vill rädda kranar, ekar, spårvagnar, fästningsrester, torg, museer och karuseller.

Jag är medveten om att detta är en moralisk brist hos mig.

Inte ens den bespottade Nordstan kan jag förmå mig att tycka illa om. Ty till Nordstan förde mormor mig under mellandagarna 1975, efter att vi mellanlandat över Napoleonbakelser på Bräutigams. I Nordstan erhöll jag en värja i grå plast med sammetsrött gehäng. När vi kom ut i det som jag i dag känner som Brunnsparken var det mörkt igen. Det var som Göteborg skulle vara: gåvor och mörker.

Jag är alltså präglad på julstaden Göteborg sedan fem års ålder. Resten av jordklotet lämnar mig – åtminstone i denna fråga – kallsinnig. Det finns inga kampanjer eller händelser som kan rubba denna min ståndpunkt. Göteborg är den enda riktiga julstaden.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.