Vi seglade över Malmöfjorden, det var tidig september. När vi närmade oss fyren på nordvästra spetsen av Lilla Kornö dundrade lotsen förbi. Drog upp ett rejält svall som skakade om oss. Den röda lotsbåten satte igång något. Bilder dök upp på näthinnan, minnen från en magisk kväll på en av Bohusläns vackraste öar.
När var det? Jag minns inte. Det var skeppsringar i berget, det var innan bryggan löpte längs hela viken. Två svarta skutor hade krokat tag i ringarna. Ett rep var draget längs bergssidan, folk tjoade och klättrade upp och ner. En man spelade dragspel på kajen. Det var fest överallt. Och när junikvällen började sjunka in i oss kom lotsbåten till kajen. På fördäck stod ett brudpar med entourage.
Fyren Bläckhall på andra sidan sundet blinkade grönt. Sällskapet trippade försiktigt iland vid paravanen, målad som en makrill. Man drog iväg längs den smala stensatta vägen, upp mot blomsterängen på Lilla Kornö. Snart hördes en fiol, en trumpetslinga.
Minnesfönstret slog igen samtidigt som vi girade in mellan pirarmarna, klockan var knappt fyra. In i hamnen på Lilla Kornö, Bohusläns bästa. Vattnet skimrar alltid grönt i hamnbassängen. Bergen ger skydd för nästan alla vindar. På Lilla Kornö ligger man säkert för natten.
Den gamla fyren skulle egentligen skrotas men räddades till nytt liv av entusiaster på Bohus-Malmön.
Vi förtöjde snabbt mellan pålarna med en pålsteksögla. Vi var fulla av förväntan. Vi skulle träffa Helge och Laila Gustavsson bryggan, riktiga öbor som möjligen lämnar ön över jul eller så. Sen är man snabbt tillbaks på Lilla Kornö igen.
Men först en sväng med skeppshunden. Vi tog samma väg som bröllopsföljet den där junikvällen för många år sedan. Fortsatte den knixiga bergsstigen, mellan röd granit i fantastiskt mjuka formationer. Ner till viken mot Brandskären, vrakviken, och sedan satt vi vid det runda bordet hos Helge och Laila. Det vita dubbelhuset bakom nacken. Den stadiga båten vid bryggan. Rakt fram såg jag skäret Svensholmen som också är namnet på Lilla Kornös fyr på sjökortet.
– Men fyren står ju inte på Svensholmen, förklarade Helge med viss emfas, den står på holmen närmre farleden, på Fölet! Fyren Fölet säger vi alltid här på Lilla Kornö. Svensholmen ligger precis mittöver oss och här låg en liten konservfabrik där min mormors syster jobbade. Hon hette Elida Engelbrektsson. Elida rodde ut till Svensholmen tidigt varje morgon från Lilla Kornö och skar sill för hand som hon lade in i plåtburkar och när dagen var slut rodde hon till Lilla Kornö igen. Sen var det damer från ön som rodde ut till Fölet och till Bläckhall och fyllde på olja, tranolja tror jag, och deras namn var Annie och Nikolina Fjellsson.
Helge berättade mer. Om Nikolina som gifte sig med John från Lilla Kornö, mannen som körde en ombyggd fiskebåt för Nynäs. Fyllde på 195-liters oljefat som gubbarna rullade ner till bryggan. Konturskarpa berättelser om livet från förr i Bohuslän.
Kvällen på Helge och Lailas brygga gav mig perspektiv, inte bara på fyren. Fick mig att förstå hur skört och hårt livet det kunde vara på Lilla Kornö, som när förlusten av sjöbåten ”Prins Eugen” utanför Shetland i ett slag klippte bort hälften av öns manliga befolkning i mars 1900.
Det blev en kväll på bryggan när vi kände oss helt omslutna av Bohuslän. Innan vi till sist drog oss tillbaka till vår båt klättrade vi upp på berget. Det var fortfarande ljust. Vi såg fyren sticka upp ur graniten. Den såg helt fantastisk ut i septemberljuset, Svensholmens fyr som folk kallar Fölet. Fanns det något mer att veta? Jag kisade med ögonen, slängde iväg ett mejl till Sjöfartsverket. Svar kom redan nästa dag, innan jag ens hunnit ur sovsäcken.
Nu fick jag veta att den första fyren på Lilla Kornö sattes upp redan 1890, en monteringsfärdig träkur som tillverkats av en snickerifabrik på Första Långgatan i Göteborg. Samma sorts fyrkur landade på Stångehuvud; där finns den kvar idag, ytterst på klippan. 1920 var det dags att byta träfyren på Lilla Kornö mot en stadig järnkur med AGA-ljus, 1940 fick fyren ny karaktär som sektorfyr och 1973 elektrifierades fyren med glödlampa, solpanel och batteri.
– Men det är en tuff miljö härute, skrev Lorenz Broman på Sjöfartsverket, med saltvatten och jobbigt underhåll och 2002 ersatte vi den gamla järnkuren med en nytillverkad fyr i glasfiberarmerad plast och aluminium. Den gamla fyren skulle egentligen skrotas men räddades till nytt liv av entusiaster på Bohus-Malmön. Efter blästring och målning till nyskick sattes den upp, utan fyrlykta, men med fasadbelysning på höjden över hamnen vid Bohus-Malmön. Fyren iordningställdes av Snurrans Fyrförening.
Oj! Lilla Kornös fyr hamnade på Bohus-Malmön, klarade skroten och skärbrännaren. Fyren som heter Svensholmen eller Fölet blev Snurran. Ljuset som ledde oss rätt in i Gamla Fiskehamnen en kväll för något år sedan när vi verkligen behövde hamnplats för natten i busvädret. En fyr som nu fått nytt liv tack vare ett gäng laddade fyrentusiaster på ön. Och det är ju alldeles underbart.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.