Fyren Pengeskärsbådan ligger mitt i Hållö Gap, Smögens skyline på ena sidan, Hållö fyrprofil på andra, starka karaktärer. Men Pengeskärsbådan ser knepig ut, byggbitar som inte passar ihop. Svart betongsockel, midja i grovhuggen granit, nätt plastkur överst med stor solpanel.
Pengeskärsbådan, månadens GP-fyr, byggdes 1940 och fick direkt ingenjör Daléns AGA- ljus, fyruppfinningarna som tog världen med storm. Snåla, smarta, säkra, självgående fyrljus och nu kunde man plötsligt sätta upp en fyr på de mest djävulska platser runt om i världen.
Och som av en händelse visade SVT nyss filmen ”Seger i mörker”, berättelsen om bondpojkens Gustafs resa från familjegården i Stenstorp till Nobelpriset i fysik och vad som hände sen.
Jag blev svårt förtjust i den här matinéfilmen från tidigt 50-tal. Lite långsam i berättandet kanske, men vad gör väl det? Det är ju ren folkbildning med en otroligt porträttlik Olof Bergström i rollen som Gustaf Dalén. Och nu fattade jag allt som krävdes av slit och passion för att knäcka problemet med klippapparaten som pytsade ut en gnutta gas i taget och höll igång fyren i evigheter.
När Pengeskärsbådan tändes hade fyren på Hållö redan lyst i nästan hundra år. Hållö har ju stått sig, men Pengeskärsbådans plåtkur blev allt mer rödflammig av rost i frontalangreppen från Sotens salta vindar. Något måste göras.
– Pengeskärsbådan byggdes om av Fyrbjörn 2017 berättar fyringenjör Anton Dahl på Sjöfartsverket för mig. Den ursprungliga kuren var i mycket dåligt skick och byttes därför till en ny. Den nya kuren är av modellen Litus Mini tillverkad i plastkomposit. Pengeskärsbådan är första platsen i Sverige där en Litus kur monterats och det var ett pilotprojekt för att se hur kuren klarade svenska förhållanden.
Testet på Pengeskärsbådan blev mycket lyckat och Litus används nu på många ställen där Sjöfartsverket moderniserar fyrar i rask takt. Själva kunde vi se hur arbetsfartyget ”Fyrbjörn” monterade en Litus Mini på Lyrön (VG 210821). På däcket stod rader av Lituskurar som strama schackpjäser och det tog bara några minuter för besättningen att få iväg kuren med 30-meterskranen till fundamentet iland.
Pengeskärsbådan, ny fyr på gammal plattform. Elektrisk med batteri. Toppmodern som en Tesla. Och stabilt Taubemärke, förstås. Det var ju ungefär här i Hållö Gap som Evert Taube inte fick några applåder den gången, när han helt enkelt misslyckades med att imponera på en flicka från Värmland. Hela förloppet beskriver Taube i en tidningsartikel som först publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, lördagen 27 april 1918.
Evert Taube var ofta i Smögen vid den här tiden. Här hyrde han av och till ett rum i övervåningen hos Edouard och Axeline Stranne nere vid hamnen. Här stortrivdes han och i Bohusboken ”Jag kommer av ett brusand´ hav” skriver han att ”bättre har jag aldrig haft det än hos Strannes”.
Hon från Värmland knycker bara på nacken och säger: ”Varför skriver ni aldrig något om kvinnan?”
Nu hade han lånat en gaffelriggad koster för en segling upp genom Hållö Gap, en plats han gärna återkommer till i sin diktning. Med ombord på lånekostern finns nu alltså flickan från Värmland, en passagerare, ”pikant och ändamålsenligt klädd i oljerock och sydväst.”
Taube seglar ut från hamnen, kryssar upp förbi Dödholmarna mot Pengeskärsbådan. Det är grund och brott överallt. Det är överfallsväder. Då går fockskotet av.
”Båten gick upp i vind”, skriver Taube, ”och ville inte veta av manöver för bara storen.
Den började sacka akteröver, rätt ner mot brottet som bröt i lä.” Evert Taube släpper rorkulten, det blir fullt adrenalinpåslag. Han rusar upp på det hala kosterdäcket (utan mantåg och pulpit), får fast en ny repända i styrbordsvantet, drar den genom blocket, får kostern att gå över stag, bort från brottet.
Situationen är räddad. Taube känner sig härligt upprymd ”så där angenämt nyfödd, som man brukar känna sig, när man med knapp nöd undgått en katastrof”.
Plats för applåder och beröm alltså från flickan i oljeställ och sydväst efter den där spänstiga manövern som räddade både båt och besättning. Men det blir inga applåder.
Inget förtjust beröm. Hon från Värmland knycker bara på nacken och säger: ”Varför skriver ni aldrig något om kvinnan?”
Evert Taube pekar på brottet som glänser i vitt och säger att, tja, man kan ju inte både dikta och segla samtidigt. ”Och så gick vi över stag. Och sen talade vi inte mer om den saken”.
Så gick det till den gången i Hållö gap, en liten Taubepärla, med precis lagom dos självironi; det är ju lätt att känna igen sig.
Vi lämnar Hållö gap. I motljuset ändrar fyren karaktär, byter förtecken. Vid Byttelocket, trafikdelaren mellan Smögen och Kungshamn, vimlar det av båtar. Först får vi väja för en gigantisk Hallberg-Rassy med namnet ”Rassker” i blått på akterspegeln. Sedan bromsar vi för turbåten ”Zita” som ångar på mot Smögen. Och vad är det där för båt som kommer i leden nerifrån? Ser ju ut som ett eko från 30-talets storhetstid med maffiga salongskryssare i mahogny och teak.
Nu ser jag: Det är ju en gammal bekant! Jonas Olssons ”Minne” från Lilla Askerön. Senast vi sågs låg ”Minne” i Skärhamn under Träbåtsfestivalen som hade gjort en fin comeback efter pandemin.
Glada människor surrade runt på bryggorna. Och gladast var nog just Jonas Olsson. Han hade precis fått ett diplom, ett hedersomnämnande i kategorin ”Årets Båt” för sitt jobb med ”Minne”, som han förvandlat från ett tomt skal i ett dike (med en björk som växte upp ur kölsvinet) till en magnifik farkost som får folk att dra ner på farten och lyfta på kepsen när den glider förbi.
Vi mötte Årets Båt vid Byttelocket. Perfekt, helt enkelt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
