Fyrar dör aldrig

Gävens gamla fyr - flyttad till Skalhamn - är månadens GP-fyr.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är första dagen i juni och jag känner igen mig direkt när jag kommer in i hamnen på Skalhamn, några få sjömil norr om Lysekil. Men fyren? Jag minns den inte. Fanns den här när jag bodde i ett skärgårdshus i grannskapet den där gången?

På fyrsockeln sitter en vit informationsskylt. Tur! Fyren är ny på platsen får jag veta. Hundrafyra år gammal visserligen, men den har bara stått några få år innanför pirarmen på Skalhamn. Den kommer från ön Gäven väster om Lysekil.

På Gäven behövdes en fyr som visade huvudleden in mot Lysekil. Eller tog dig norrut förbi fyren Hängdyn och vidare upp mot Bohus-Malmön. 1917 stod fyren klar på Gäven. Det blev en stadig AGA-fyr designad Gustaf Dalén, bondpojken från Stenstorp i Västergötland som fick Nobelpriset i fysik 1912. Och nu hade han precis satt Sverige på världskartan med en serie smarta fyrar i Panamakanalen.

ANNONS

När Gäven skulle moderniseras med en ny fyr i armerad plast räddades den gamla gjutjärnskuren av Skalhamns Hamnförening. Fick nytt liv vid berget under det vita kumlet. Gamla fyrar dör aldrig. De flyttar bara runt lite i landskapet. Det är så man räddar historien. Härligt!

Skalhamn har en omedelbar charm som träffar rätt i hjärtat på vem helst. Skeppshunden njuter av sommarskuggad granit, av frodig grönska i vägrenen, av främmande, spännande spår.

Hamnen i Skalhamn byggdes ungefär samtidigt som Sotenkanalen. Det var AK-arbete, nödhjälpsarbete för stenhuggare som behövde jobb under depressionsåren på 1930-talet. Och hantverket är fantastiskt. Det är stående granitstolpar längs hamnen. Det är stora granitblock på piren, huggna med precision och känsla för form.

Här finns också några gästhamnsplatser. Men avgiften är frivillig. Läggs i en liten låda med rostigt hänglås. Det finns inte många gästhamnar som den här. På Möja i Stockholms skärgård såg jag en liknande modell med en fågelholk som avgiftsdepå. På Kalvön i norra Bohuslän minns jag att det fanns något som såg ut som en brevlåda.

Skalhamn har en omedelbar charm som träffar rätt i hjärtat på vem helst.

Jag tittar ut över granitkajen, bort mot fjorden där lotsen dundrar förbi på väg hem. Här är historien närvarande. Här ute låg de brittiska blockadbrytarna och väntade på busvädret som kunde ge dem en chans att ta sig igenom Skagerackspärren under andra världskriget.

ANNONS

I Lysekil hade man lastat kullager och annat livsviktigt material. Det kunde bli några dagar i staden för de brittiska sjömännen. Det kunde bli en stilla fest på något konditori. En sjöman var speciellt begiven på sötsaker. Och Lasse Dahlquist skrev visan om Cream Cake Charlie, engelsmannen som chockade Lysekils damer:

Cream Cake Charlie Cream Cake Charlie

Gick nu ronden ifrån bageri till bageri

Alla tanterna i Lysekil fick nästan en kollaps

När Charlie sköljde ner varenda bakelse med en snaps

Här i krokarna av Skalhamn bodde jag alltså någon vecka för längesen i ett generöst skärgårdshus med grundmuren precis i vattenbrynet. Det var pappan till en kompis som ägde huset, en mycket fryntlig man med stort tålamod.

Jag och två andra kompisar skulle träffas på busstationen i Lysekil för sista biten till Skalhamn. Jag kom försent, missade sista bussen och stod rätt håglös på yttersta piren när en vit skärgårdskryssare sakta gled ur hamnen på focken.

Jag satte upp tummen. Det fanns bara en person ombord, en solbränd seglare med isblå blick och fransig Panamahatt. Rätt smal, senig. Han påminde vagt om världsomseglaren Joshua Slocum. Han svängde runt. Jag hoppade ombord på det smala fördäcket.

ANNONS

– Jag tar med dig bara du öser båten när jag seglar sa mannen med Panamahatten.

Det var en sportigt låg ruff. Det var slagvatten över durkarna. Jag öste. Det var så jag kom till Skalhamn.

Det var en flott inbjudan den där sommaren. En vecka i huset för mig och två andra grabbar. En hade med sin stålsträngade gitarr. Jag var den ende som hade körkort. Framför huset stod en gräddvit Ford Taunus med rattväxel. Det gick bra att låna bilen in till Lysekil bara jag körde försiktigt. Och vi tjöt av glädje när Taunusen drog genom alla fantastiska hårnålskurvor på grusvägarna in till Lysekil.

Det fanns ytterligare en gitarr i huset, en nylonsträngad Levin. Och Dylansångerna flöt sömlöst genom den bohuslänska juninatten. Det var Song to Woody, Ballad of Hollis Brown, North Country Blues, It aint me babe, Blowin´ in the wind…

Visserligen spelade vi nätterna igenom. Visserligen drog vi genom kurvorna till Lysekil i ett. Men jag tyckte ändå att vi hade en klädsamt diskret profil. Så jag satt där vid frukostbordet en morgon, tittade förtjust ut över sjön. Pappan slamrade borta vid spisen.

– Det är ju så himla fint här. Jag tror jag stannar ett tag till, sa jag.

ANNONS

Pappan vände sig om. Han var blek, han var tärd. Rösten nästan skar sig.

– Nej, nej! Inte en dag till!!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS