Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nansen år 1893.

Fridtjof Nansen har lurat mig

GP:s kåsör får polarproblem.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är bedrägeri med min mugg.

Jag har ändå burit denna mugg genom tillvaron. Jag har burit den som den sista droppen kaffe. Den har klarat flytt och julgransplundringar.

När jag försöker arbeta på morgonen har jag några måsten. Utan dem går jag och lägger mig igen.

Jag måste ha strumpor på fötterna.

Jag måste ha min mugg.

Nu är allt förstört med muggen.

Det vill säga: muggens så att säga fysiska funktion är ju intakt. Den är av plåt. Den kommer att överleva mig och min familj intill tredje led.

Det är muggens övriga funktioner – de viktigaste – som har gått förlorade.

Låt mig berätta om min mugg.

Jag köpte den på Frammuseet på Bygdöy i Oslo för ganska många år sedan.

Den var mycket dyr.

Museet är en kyrkoliknande byggnad för fartyget ”Fram”. Intill Frammuseet ligger Norsk Sjöfartsmuseum där norrmän går med tindrande lusekoftor och suckar fromt framför Stokkebåt fra Kongsberg, Flåte fra Gausdal, Straumbåt fra Salten, Skoltebask fra Petsamo och en tavla av Christian Krohg där vikingen Leif Eriksson opdager Amerika.

På Kon-Tikimuseet finns Kon-Tiki och Heyerdahls obegripliga pinnar från Påskön.

Mitt i allt finns alltså "Fram".

"Fram" ritades av Colin Archer för Fridtjof Nansen som 1893 frivilligt lät frysa in henne utanför den sibiriska kusten. Planen var att driva med isen över Nordpolen.

Det är kanske den långsammaste planerade resa som företagits i världshistorien.

Jag älskar skeppet "Fram". I kajutan står en fotogenlampa och en butelj från bröderna Ringnes bryggeri. Julmenyn från 1893 ligger på bordet: oksehalesuppe, rensteg, mjöltegröd, kransekage och marsipan. Colin Archer hade konstruerat fartyget som en valnöt, det var okrossbart. Isen drev snett. Efter ett och ett halvt år klev Nansen och Johansen av och försökte skida mot Nordpolen. Det kom till åttisjätte breddgraden.

Jag går på "Frams" däck och älskar känslan att jag själv var med.

Jag har varit på museet många gånger, i själva verket så många gånger att jag inte längre skryter om det. Det har börjat få en dragning åt det osunda.

Ett år köpte jag alltså Nansens mugg, eller åtminstone en kopia av den.

Det var en bleckmugg som tålde att gå i durken. Den var knubbig i konturen, med låg tyngdpunkt. Det var en mugg som inte skulle välta över ett sjökort. Den var ett ypperligt tecken på att inget lämnats åt slumpen på denna norska nordpolsexpedition mitt i punsch-, cigarr- och flaggepoken, då kung Oscar ännu stod på "Drotts" däck vid Marstrand om somrarna och tittade på dambadet vid Kvarnholmen genom en mässingstub och trodde att unionen skulle hålla.

Det var en mugg med kärv funktion och skönhet, ungefär som en Colin Archer. Inga slingor eller bilder, bara en mild mjölkvit kulor och texten "Fram".

I åratal har jag stått i gryningen i Göteborg och druckit kaffe ur Nansens mugg, medan isväggarna har skruvat upp sig runt mig.

Jag har varit osårbar.

Men för en månad sedan kom jag till en västsvensk stad. Där fanns en en sjöfartsbutik. Tampar, mistlurar och halvmeterhöga modeller av heidenstamfyrar stod i fönstret. Där var muggen från "Fram". Den bar logotypen för en tillverkare av seglarskor. Det var skor av en typ som Fridtjof Nansen aldrig bar.

Dessa bleckmuggar masstillverkas i Polen. När jag klentroget undersökte muggen i butiken sa expediten att jag kunde få rabatt om jag köpte fler än fyra.

Jag har inte druckit kaffe ur Nansens mugg. Jag har i åratal stått i gryningen och tittat eftersinnande ut med med en polsk masstillverkad plåtkopp i näven.

Jag står här nu under vintermornarna. Och det är kallt och världen är fientlig och färglös och utanför dånar sopbilen och jag känner att jag har liksom tappat fotfästet.

Jag vill inte ha denna polska mugg. Jag vill ha tillbaka Nansens mugg. Nansen har lurat mig. Hjälp.