Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vänligt brev (på papper). Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Fortsätt att näthata mig

En gång om året får jag mejl från en man som skriver att jag är fet och skriver sämre än någonsin. Det är lugnande.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Emellanåt kommer så kallad post till Världens gång-redaktionen. Det är alltså inte frågan om elektroniska försändelser. På GP-husets fjärde våning finns en vägg med postfack. Det ser effektivt och prydligt ut. I alla postfack utom mitt ligger vita släta kuvert. I mitt fack ligger bumliga bruna paket med snören och konstfulla tejpkartuscher och julklappsetiketter. En gång var det ett paket av blommig vaxdux.

Denna post kan indelas i kategorier:

Vänliga rättelser. Det är brev som påpekar att Haiti ligger på ön Hispaniola och att Falkenberg ligger söder om Varberg.

Arga rättelser. Det är brev som under utvecklande av varmgång undrar hur jag har kunnat skriva att korvhandlaren på Heden år 1958 ägde en Dodge när minsta majgrabb vet att det var en Studebaker. ”Hur kan ett sånt här fel slinka igenom?” Ja, säg det.

Dessa kuvert bulnar av klister och dubbelvikta vykort av Eiffeltornet och Anten-Gräfsnäs järnväg. Och häftklamrar och gem.

Varförbrev. Det är brev som liksom vibrerar i kuvertet. Det består ofta av ett tidningsklipp – inte alltid från Världens gång-sidan – med ett med röd spritpenna inringat parti runt en rubrik och ett fotografi, gärna ett hörn av ett växellok, en djurtass, eller ett kyrktorn. Över bilden står textat: ”VARFÖR?” Jag håller med.

De handskrivna manuskripten utgör en egen kategori som sönderfaller i tre undergrupper.

· Handskrivna manuskript om ångbåtar.

· Handskrivna manuskript om järnvägar.

· Handskrivna manuskript som inte går att läsa.

Paketen består av:

· Nyutgivna böcker

och

· Nyutgivna böcker om Evert Taube.

Sedan finns det ett slags blandning mellan paket och brev. Det är de obegripligt roliga breven. Men detta menas alltså inte att de är roliga, utan att de är obegripliga och troligen avsedda att vara roliga. Dessa kuvert bulnar av klister och dubbelvikta vykort av Eiffeltornet och Anten-Gräfsnäs järnväg. Och häftklamrar och gem. Själva budskapet är en på mekanisk skrivmaskin framställd vits, flankerad av egenhändig kurbits och en fotostatkopierad teckning av en dragspelare. Vitsen lyder:

Ejdergatans dansklubb önskar God fotsättning.

Kuverten har dekorerats med gredelina stämplar så att det står ”Omskakas” eller ”Denna sida upp” på båda sidor.

Jag vill understryka att jag är tacksam för alla brev. De är trots allt ett bevis för att det finns läsare. Det är trevligt att det fortfarande kommer brev på papper, i synnerhet som de roliga telefonsamtalen nästan har försvunnit.

För tjugo år sedan fanns det en dam från Hisingen som någon gång i månaden ringde in Knalle Juls vals på Världens gångs telefonsvarare, alltid med ny text som ofta handlade om GP-medarbetare. Jag minns omkvädet:

Och Peter Hjörne, han är glad,

för jag har sett han ta ett bad.

Det var ju strängt taget en analys av det publicistiska stämningsläget och dess intrikata orsakssamband långt över min nivå.

Sedan fanns det en kvinna i Kungälv som hävdade att Göteborgs-Posten sände radiovågor till hennes huvud och att hon till följd av detta måste röra sig ytterst försiktigt, iförd en skyddande infanterihjälm.

Jag är alltså glad över mina pappersbrev.

Det går också att skönja en glädjande uppryckning även i den digitala brevlådan. Det finns till exempel en man vid Rubingatan som mejlar ungefär en gång om året och meddelar att jag börjar se tjock ut på vinjettbilden och att jag fortsätter att skriva sämre än någonsin. Det är ju skönt att man håller en jämn kurva, åtminstone vad skrivandet beträffar.