Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Gladare djur. Bilden föreställer kåsörens getter Nisse och Gertrud i lekstugan. Bild: Karin Flodhammar

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Floka: Filmhistoriens otäckaste scen

Ingar Bergman skapades skräck med get.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

I år skulle Ingmar Bergman fyllt 100 år om han levat. Det känns lite märkligt att fira födelsedagar för dem som inte finns längre, men så är det. Jag ser om några av hans filmer, "Det sjunde inseglet" (1957) och "Persona" (1966), som jag såg hemma i TV-soffan som barn. Minns att de lämnade vissa frågor obesvarade. Å andra sidan lämnar Bergman alltid en hel del obesvarade frågor efter sig i sina filmer, så det spelar mindre roll.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Från filmen "Persona", minns jag två kvinnor, en sjuksköterska och en patient, som befann sig i ett hus. Handlingen var klen. De båda kvinnorna irrade runt i huset i en spänd tystnad, kanske för att den ena ville ta ett nattdopp och den andra inte. De hade i alla fall badrockar på sig så de måste haft badkläder under. Kanske tänkte sjuksköterskan att ett bad skulle pigga upp den andra, men så kom de aldrig iväg. En riktigt tråkig film. Då hade jag visserligen fyllt 7 år, men handlingen gick mig förbi, åtminstone på ett djupare plan. "Som så ofta hos Bergman ges inga svar" läser jag i en av mina böcker om denne store filmskapare. "Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del vara symbolisk. Som tittare är man emellertid aldrig säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi".

Trots allt finns en del nytt att upptäcka när man ser om Bergmans filmer som vuxen. Tänker på en av filmhistoriens otäckaste scener: getscenen i "Det Sjunde Inseglet", den där riddaren kommer till den övergivna pestdrabbade byn och allt som finns kvar är en vit get som står inne i en lada. Hittar bara en italiensk dubbad fullversion, men det är väldigt bra dubbad. Man måste ha talat fort på 1300-talet för läppsynket är bra. Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) öppnar dörren till ladan, smattrar av en hastig italiensk fras, kastar en hastig blick mot geten och upptäcker sedan en likplundrare just i färd med att stjäla smycken från en död kvinna. Han släpar med sig tjuven ut och stänger dörren bakom sig utan att släppa ut geten. Där står den i all evighet, den lilla vita geten i mörkret. Vem ska mata den?

Många koncentrerar sig på scenen där riddaren Block sitter och spelar schack mot döden (Bengt Ekeroth) på stranden utanför Hovs Hallar, men det är helt fel. Filmen handlar i själva verket inte alls om döden. Det vet ju alla att man inte kan spela schack mot döden. Den handlar om geten. Den kvarglömda geten. I denna sönderanalyserade film har man fullkomligt missat själva nyckelscenen: getscenen. Skulden. Hur kan man lämna ett djur? Instängd i bingen står den där och tittar så glatt och förväntansfullt upp mot Max von Sydow, och så detta. Att inte få mat. Något om att vänta på något man tror man ska få och i sista stund se det ryckas undan?

Kanske är det detta Bergman försöker lära oss genom alla berättelser om demoner: att inte lita på lyckan. Att när det verkar som ljusast lurar mörkret alltid längst bort i tunneln?