Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Fick bygga en fyr som straff

Juli månads fyr i GP är två stycken den här månaden. Men bara en är i drift i dag och den äldre byggdes som ett straff efter en skeppsplundring.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

I juli förra året handlade Månadens fyr om Needles Lighthouse på Isle of Wight utanför Englands södra kust. Den texten fokuserade till största del på kvinnan vid namn Isabel de Forz, the Lady of the Isle, som var ägare till hela den 384 kvadratkilometer stora ön fram till det att hon låg för döden 1293, då hon, i brist på en ordentlig arvinge, lät sig övertalas att sälja vidare egendomen till kungen. Men Isle of Wight har en rik och underhållande historia som sträcker sig långt före det att Isabel de Forz föddes, och långt efter det att hon dog – och där finns definitivt mer än en fyr som är värd att nämna. Därför är GP:s Månadens fyr för juli 2017 också en, eller snarare två, Isle of Wight-fyrar – nämligen St. Catherine’s Oratory och St. Catherine’s Lighthouse. Den äldre av de två, St. Catherine’s Oratory, står en bra bit in på land, på St. Catherine’s Down, och den nyare på St. Catherine’s Point, det vill säga på den yttersta södra spetsen av ön. Det är bara den nyare som fortfarande är i drift; den byggdes 1838 och är således bara tjugoett år äldre än Needles. Den äldre däremot, från 1328, är den enda överlevande medeltida fyren i Storbritannien, och den näst äldsta av alla fyrar i Storbritannien (bara Dover Castle Lighthouse är äldre).


St. Catherine’s Oratory byggdes alltså år 1328 efter att ett fartyg förlist vid Chale Bay, en bit upp längs den sydvästra kusten. Fastighetsägaren Walter de Godeton, Lord of Chale, ska helt skamlöst ha plundrat vraket och stulit dess last, mestadels bestående av vitt vin. Han blev dock ertappad och som straff för sitt brott tvingades han att på egen bekostnad upprätta en fyr på St. Catherine’s Down, så att han aldrig mer skulle få tillfälle att plundra ett vrak längs den kusten. Och även om de Godeton aldrig fick se bygget avslutat (han dog 1327) har hans fyr fått stå kvar, aktiv fram till 1547 och sedan dess inaktiv, och levt vidare till våra egna dagar.
Mellan 1328 och 1838 – våra fyrars respektive tillkomstår – var det mycket som försiggick på Isle of Wight. Under 1370-talet fick man utstå både spanska och franska invasioner. Under 1400-talet fick ön enligt vissa källor en egen kung när Henry VI plötsligt bestämde sig för att ge denna titel till sin barndomskompis Henry de Beauchamp. Denna oväntade kröning ska ha varit ett försök från Kung Henrys sida att lyfta upp sin kära vän till sin egen rang, så att de två unga männen skulle kunna umgås som jämlikar. Isle of Wights kungatitel – om den någonsin fanns – försvann dock snabbt när de Beauchamp dog utan arvingar två år senare.
Under 1500-talet – fler franska invasioner; under 1600-talet – engelskt inbördeskrig. Och det är här, under 1600-talets engelska inbördeskrig, som Kung Charles I:s korta men händelserika Isle of Wight-äventyr äger rum.


Charles I trodde starkt på sin gudomliga rätt att styra över sitt eget folk. När hans makt så utmanades och till stor del togs ifrån honom av det engelska parlamentet var han beredd att göra ungefär vad som helst för att ta tillbaka den. Efter flera år borta från London, ibland i flykt, ibland i strid, hela tiden under pågående förhandlingar med parlamentet, började hans resurser emellertid att ta slut. 1646 befann han sig under belägring i Oxford, varifrån han flydde förklädd som en enkel tjänare. (Detta var hans första i en rad lyckade och misslyckade flyktförsök. Charles var, som vi kommer att se, en stor rymmare). Han sökte sedan skydd hos en skotsk armé i Nottinghamshire, men skottarna lät sig snart mutas och lämnade över honom i parlamentets händer. Den besegrade kungen satt därefter häktad i Surrey i 18 månader innan han bestämde sig för att fly för en andra gång.
Även denna flykt genomfördes med stor framgång. Charles försvann bort från Surrey och ner till Hampshire, där han inledde förhandlingar med Robert Hammond, guvernören på Isle of Wight, som, trots att han var tillsatt av parlamentet, misstänktes vara lite av en smygrojalist. Kungen tog sig över till Isle of Wight men förstod inom kort att han hade missbedömt Hammond. Man lät låsa in honom på Carisbrooke Castle, och han tvingades återigen att överväga sina möjligheter till flykt.


Ett par månader senare var allt klart för rymning. Med hjälp av hemliga meddelanden och en lättkorrumperad ung städerska, Mary, hade man lyckats arbeta fram en pålitlig och detaljerad flyktplan. Det enda kungen behövde göra nu var att ta sig ut genom sitt fönster (han hade naturligtvis försäkrat sig på förhand om att hans huvud fick plats mellan gallren), klättra ner via ett rep till innergården och sedan ta sig upp på slottsmuren. Väl där skulle hans page Henry Firebrace hjälpa honom ner till marken utanför slottet.
Det hela slutade dessvärre i fiasko när kungen insåg att bara för att huvudet kommer igenom betyder det inte att resten av kroppen gör det. Pagen Firebrace skriver sorgset om incidenten: Hans majestät… alldeles för sent, fann att han hade misstagit sig, han satt fast, mellan sina axlar och bröstkorg, och kunde inte ta sig varken framåt eller bakåt… Medan han satt fast, hörde jag honom stöna och jämra sig, men jag kunde inte hjälpa honom.
Men Charles var trots allt en rättmätig kung och tänkte inte låta en smärre pinsamhet hålla honom borta från friheten. Bara två månader senare var en ny, liknande plan i görningen. Den här gången hade man använt salpetersyra för att lossa på gallren i förväg. Vakterna var mutade, det såg ut att vara fritt fram. När stunden var inne möttes dock Charles av en tråkig överraskning. De parlamentariska slottsvakterna hade inte varit lika lättrubbliga som kammarsnärtan Mary; man hade skvallrat på honom och det stod nu två extra vakter precis nedanför hans fönster. Charles valde att inte ta risken. Han stannade lydigt kvar i sitt rum.


Det dröjde inte många månader innan parlamentet tröttnade på kungen helt och hållet. Men det var inte de upprepade flyktförsöken som avgjorde hans öde – de var ju ändå ganska oförargliga. Droppen blev i stället när han, utan att ens behöva fly, lyckades sluta ett avtal med skottarna som i princip löd, ”Invadera England å mina vägnar, så ser jag till att hela England blir presbyterianskt.” Egentligen är det svårt att förstå varför skottarna gick med på det här förslaget. Tidigare under sin karriär hade Charles nämligen gjort ett försök att tvinga hela Skottland till anglikanism och misslyckats totalt. Vad fanns det för anledning att tro att det skulle gå bättre åt andra hållet? Hur som helst blev avtalet i sig för mycket för parlamentet, och Kung Charles avrättades för högförräderi den 30 januari 1649 – Sic semper tyrannis, som Brutus så observant konstaterade. 


Men man kan ändå inte låta bli att fascineras av Charles. Pinsamhet efter pinsamhet, misslyckande efter misslyckande – han gav inte upp. Han ville regera. Han visste att han var bäst fastän han rätt tydligt inte var det. Det är en persontyp som är ovanligare i vår tid än i hans, men som verkar ha kommit tillbaka lite på senare år. På gott eller ont? Ingen aning, förmodligen ont. Men som vi har sett i fallet Charles och i and-ra, mer samtida fall, kan den åtminstone ofta förse oss med lite underhållning.