Jag tar steget från kökstrappan ner på fotskrapan och kommer just då på att jag inte vet om jag kliver mot eller med jordens rotation. Steget var västerut. Men snurrar jorden åt väster eller öster? Solen går upp i öster, funderar jag, ner i väster. Jag står på grusplanen och undrar om det betyder att den snurrar åt öster. Det borde det ju göra. Solen står still, i alla fall i förhållande till jorden. Eller ja, den snurrar ju den också. Det tar den 27 dygn att fullborda ett varv.
Men nog är det så att vi snurrar åt öster, hela tiden på väg mot Stockholm, Moskva och Peking?
Jag går in igen och kontrollerar min slutsats på Google. Och där sägs det att jorden roterar moturs. Allting i vårt solsystem roterar moturs, utom Venus, som roterar långsamt medurs. Jag funderar över detta ett slag och sedan håller jag upp min klocka i östvästlig riktning och konstaterar att moturs är åt öster. Jag steg alltså ner från kökstrappan mot rotationsriktningen – utan att snubbla.
Nöjd med mig själv undrar över hur fort vi snurrar. Jag googlar det med: Jordens hastighet runt sin egen axel beror på vilken breddgrad man befinner sig. Det snurrar fortast runt ekvatorn. Där går det undan: 1 674 km/t.
Hastigheten avtar närmare polerna. Om man inte bor i Quito i Ecuador rakt under ekvatorn, utan i Lund, som ligger 6 195 kilometer norr om den, har hastigheten minskat till 956 km/t. Och i Göteborg far vi runt i 908 km/t. I Kiruna är de än långsammare, 638 km/t.
Hamnar man exakt på en av polerna så står det still. Fråga mig inte hur det går till, men det står still.
Och vi har en hiskelig hastighet i vårt farande i omloppsbanan runt solen. Det går undan med ungefär 108 000 km/t.
Men det är ändå småpotatis mot den hastighet som Vintergatan har. Den roterar runt sitt centrum, ett svart hål, med en hastighet av 220 kilometer i sekunden. 7 920 000 km/t.
Ändå tar det 226 miljoner år för solen att fara ett varv i sin bana runt det där svarta hålet i Vintergatans mitt.
Och nästan åtta miljoner kilometer i timman är ändå inte särskilt mycket, jämfört med hur fort Vintergatan rör sig ”relativt den kosmiska bakgrundsstrålningens referenssystem” – vad nu det kan betyda. Den hastigheten är 552 km/s. Alltså 19 872 000 kilometer i timman.
Vart är vi på väg med sådan jädra parra?
Det snurrar vilt i makrokosmos. Det snurrar i mikrokosmos också, elektronerna far runt atomkärnan. Åtminstone fick jag lära mig det en gång i tiden. Men så är inte längre fallet förstår (?) jag när jag googlar ”snurrar atomen?”
Ty så här svarar Johan Söderström, forskare och biträdande universitetslektor på Uppsala universitet, på frågan till sajten Quora om vad som skulle hända om det slutade snurra i en atom: ”det snurrar inte i atomer, och eftersom det inte snurrar så är svaret (nog) att inte mycket skulle ske…
I atomen börjar materien bete sig kvantmekaniskt. Partiklarna i atomen har ett så kallat spin, men det innebär inte att de snurrar – även om vi ibland kan visualisera det på det sättet, så är det inte så.
Om det man inte kan tala, om det skall man tiga, sa den outgrundlige filosofen Ludwig Wittgenstein. Det borde jag kanske funderat på innan jag skrev den här texten…
Oftast när man pratar om atomer så måste man lämna all klassisk fysik bakom sig, atomer är något helt annat…
Dåligt svar, men ändå ett svar”, avslutar han.
Där närmar vi oss det metafysiska, och jag skall kanske inte försöka begripa det. Men så mycket får jag lära mig att elektroner är punktformiga. Vad det egentligen kan betyda undgår mig.
Och kvarkarna inne i protoner och neutroner skall vi inte tala om. De går inte att iaktta, för när man gör det är de inte där. Kanske roterar de, kanske inte, hoppar undan gör de i alla fall.
Det är en snurrig värld vi lever i. Även om det inte roterar i atomerna så kretsar allt i makrokosmos.
Man kan undra om det var Guds trubbiga pekfinger som satte igång denna väldiga karusell.
Om man är lagd åt det materialistiska hållet och mera litar till vetenskapen så menar den att orsaken till snurrandet är de små ojämnheterna som fanns i universum efter big bang. Gravitationen i tätare områden attraherade andra tätare områden. När dessa tätare områden stötte ihop bildades ojämnheter som gav upphov till rotationen. Och eftersom de snurrar i ingenting accelererar de ju tätare de blir. Ungefär. Om jag förstått saken rätt.
Och allt detta snurrande försiggår i ett universum som expanderar med en hastighet av omkring 2 635 200 km/t.
Men in i vad expanderar det? Eller ut i vad?
Om det man inte kan tala, om det skall man tiga, sa den outgrundlige filosofen Ludwig Wittgenstein. Det borde jag kanske funderat på innan jag skrev den här texten…
Jag tänkte ingenting nästa gång jag steg från kökstrappan ner på fotskrapan.
