Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Minns du petmojen?  Bild: Kent Eng
Minns du petmojen? Bild: Kent Eng

Kristian Wedel: Ett långt farväl till telefonen

"Det är något rörande med att alla svenskar i timtal varje dag använder ett föremål som inte har något namn."

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

En elvaåring som jag umgås med såg ett fotografi av en telefonkiosk. Hon visste inte vad det var. Ringde vi till varandra med sådana? Hur visste vi till vilken telefonkiosk man skulle ringa och hur visste den som skulle ta emot samtalet när hon skulle stå där och vänta?

Kåsörer har alltid älskat telefonen, men jag vet inte riktigt vad man ska skriva om telefonen år 2020. Det är trettio år sedan mobiltelefonens komiska effekter observerades. En populär historia i början av 1990-talet handlade om hur en ung snobb talar högljutt i mobiltelefonen i en nattklubbskö. Någon får en hjärtinfarkt och snobben manas att ringa ambulans. Då måste snobben medge att det är en telefonattrapp.

En begåvad skribent kunde gestalta ett lågintensivt gräl med en telefonist som emellanåt bröt in och sa ”tre perioder” samtidigt som den unge telefonerande mannen grävde efter tjugofemöringar och var inbegripen i något slags frieri.

På 1980-talet skrev alla kåsörer om tv-telefonen. Hur skulle någon i fortsättningen kunna ta ett telefonsamtal med en handduk om livet? Och den som skulle ringa sig sjuk måste först bleksminka sig för att vara trovärdig.

På 1960-talet såg kåsörerna telefonkioskerna med runda plexiglashuvar och försökte tolka minspel, pekfingrar, gester och tårar. Det var ett framsteg:1950-talets kåsörer hade bara sett benen.

På 1930- och 40-talen var det telefonisterna som stod för humorn.

En begåvad skribent kunde gestalta ett lågintensivt gräl med en telefonist som emellanåt bröt in och sa ”tre perioder” samtidigt som den unge telefonerande mannen grävde efter tjugofemöringar och var inbegripen i något slags frieri. Allt detta utspelade sig på ett kafé med nötta pinnstolar, gamla nummer av Veckojournalen och på väggen satt en affisch med Bertil Almqvists ”En svensk tiger”.

Sedan fanns det förstås tidlösa roligheter. Det var klämmiga svar på annonser som fått felaktigt telefonnummer för försäljning av motorbåtar eller husvagnar och naturligtvis i stället hamnat hos Cello (Stockholms-Tidningen) eller Gits Olsson (Se).

Strindbergs novell ”Ett ark papper” handlar om en telefonlista.

På alla tidningsredaktioner fanns det telefoner. En duktig redaktionssekreterare kunde konsten att slänga på luren så att det smällde över hela centraldesken.

Men nu år 2020 är det ju nästan ingen som ringer längre.

Jag har en ung kollega i ledande ställning som rentav betraktar det som ett brott mot etiketten att bli uppringd – att man själv på något sätt är ansvarig för den störning som uppstår i ett kontorslandskap om någon utomstående försöker att få kontakt.

Han hyser alltså uppfattningen att det är onaturligt att telefonera med telefonen.

Han är inte ensam om detta synsätt. Jag har gjort en studie av det befolkningssegment som skulle kunna kallas unga svenskar, en åldersgrupp mellan 9 och 35 år, och funnit att de är beredda att utsätta sig själva för betydande olägenheter för att slippa ringa. I stället kontaktar de omvärlden via appar med snärtiga namn – samma beteckningar som år 1985 användes för tuggummin med fruktsmak – och hoppas att den medmänniska som de söker ska råka se detta budskap. Det är som att skicka flaskpost. De anser att denna metod är effektiv.

Den filosofiska komplikationen av deras synsätt är överväldigande.

Ty telefoner har funnits i snart 150 år. Telefoner har kunnat se ut hursomhelst. De har förenats av det faktum att de har använts för att telefonera.

En telefon är ett ting som används för att telefonera. Ett ting som inte används för att telefonera är ingen telefon. Exempel på sådana föremål som inte är en telefon är följaktligen brödröst , domkraft och de centimetertjocka rektangulära digitala block med ack så omtåligt glas som vi alla bär i byxfickan.

Det är något rörande med att alla svenskar i timtal varje dag använder ett föremål som inte har något namn. I dag ska jag ringa någon, medan det går.