Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Floka : En skottkärra och en sten

Floka odlar sin trädgård i oroliga tider.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Aldrig har jag saknat mitt vattenpass som nu. Jag bär sten. Det ska bli ett växthus, ett i värsta fall ett snett växthus. En glasburk med vatten balanserande på en regel får duga. Det enkla får ett nytt ljus över sig. Jag behöver inte tänka ut vilka kläder jag ska ha på mig till jobbet nästa dag och vilken lunchlåda jag ska ha med. Kommer varje dag på nytt på att jag sitter uppkopplad och arbetar hemifrån. Vanans makt är stor. Med jämna klockslag går jag ut och arbetar i trädgården, byter plats på buskar och gräver till synes planlöst, men det är det inte. Jag har ett stenprojekt. Längs vägen ligger stenbumlingar kastade hur som helst efter grävningen för fiber i mars, uppvräkta ur marken och dekorerade med trådrullar av gula plastkablar i jättestorlek.

Skyltarna med den lille stålmannen på bleknar på fjärde året nu. "Vi uppgraderar med öppet fibernät" står det. Somliga skyltar har vält, kontrakten med energibolaget har slutat gälla. Koordinationen verkar noll. Jag har inte teve, jag kommer aldrig skaffa teve mer säger jag till bredbandsbolagen som glatt ringer och erbjuder mig 37 kanaler inklusive sport dygnet runt. Till och med femtonåringen som åker runt på moped och knackar dörr avspisar jag vänligt. Jag tror först han säljer majblommor. Nej, stenar har fått ett annat värde nu. Två skottkärror orkar jag med mellan varje rast vid datorn. Baxar upp dem på kärran och springer med dem över gräsmattan, det går snabbare så, till det orientaliska stenpalats jag tänker bygga, eller åtminstone en stengrund till ett växthus. Det är där glasburken med vattnet kommer in. Till byggvaruhusen har jag för länge sedan slutat åka.

En god ensamhet behöver något att förhålla sig till. Nu är vi alla ensamma, ungefär som Pippi Långstrump när hon slår fast att det bästa med skolan är loven. Liknelsen haltar lite, men det är något med att vara ledig samtidigt med alla andra. I vårt lutherska samhälle slipper vi skämmas. Jag håller mig hemma, och lediga är vi inte heller, pandemins skugga ligger över oss. Jag går med min skottkärra. Känner mig lite som den franske brevbäraren Cheval som byggde sitt drömpalats sten. I 33 år höll han på, 1879-1912, och skapade sitt "Palais ideál" i Hauterives, i Frankrike, ett exempel på "särlingskonst” som det heter. Jag funderar på andra resmål för sommaren. Alternativet, vår svenske lantbrevbärare Frans Johan Gegerfeldts stenträdgård och arboretum stänger också ner, åtminstone delvis. Jag åker dit ändå, trotsar 2-timmarsgränsen för reseförbud inom Sverige.

I trädgården runt den lilla stugan där Gegerfeldt bodde med sina tio barn och hustrun Amanda finns mer än två hundra olika lövträd och drygt hundra barrträd av olika sorter, japanska stigar av sten och platser att sova på. Hans skapelse, Alphems arboretum, ligger i Floby utanför Falköping. Alla visningar inställda på grund av Corona får jag veta, men trädgården förhoppningsvis öppen för egna vandringar. Stensamlandet förenar honom med Cheval, liksom yrket, lantbrevbärare. Detta får Post Nord aldrig vara med om, även om det skulle vara aldrig så lätt att baxa upp en sten och kasta in den i bakluckan. Inte, som Cheval och Segerfeldt, kasta en blick på en sten på sina turer med postväskan, återvända dit, om kvällen och dra hem den på en enkel skottkärra av trä. Mäta stenen med blicken, känna med händerna över dess skrovliga yta, tänka efter var den skulle passa. Jag ser på mina händer. De är jordiga och starka. Börjar känna mig som en människa igen.