Ännu en varm dag. Och arbetsam. Dottern och dottersonen kom i bil med stor packning. Deras källare har blivit invaderad av mal och alla förråd måste tömmas på textiler. Källaren skall sprejas. Allt skall tvättas innan det kan hängas in där igen.
Men vi kunde ju inte ta in malen i huset så allt fick förvaras i hönshuset tills vidare. Det bars bananlådor och släpades plagg i plastpåsar på klädhängare och svors när det visade sig att favoritkappan hade stora malhål på ryggen.
Andra kappor som inte var favoriserade hade undkommit utan en skråma. Med berott mod hade malen givit sig på att mumsa i sig den finaste. Att även mal kunde ha sinne för kvalitet var trots allt en smula förvånade.
Det kom upp kläder och tyger ur lådorna och hängdes på klädstrecket i trädgården och det sorterades och det slängdes.
Vi gjorde massor av smörgåsar och kokade kaffe till dem som var sorgsna över favoritkappans öde. Vi åt på altanen och höll oss visligen i skuggan, och det var trots förlusten trevligt runt kaffebordet.
Sedan återgick arbetslaget till att sortera och slänga. Tre högar upprättades, ätit på högen skulle slängas, ännu inte ätit på högen skulle tvättas, och så högen för kemtvätt. Hur skulle man få in den i kemtvätten utan att malen spred sig där? Hm.
Vi gjorde massor av smörgåsar och kokade kaffe till dem som var sorgsna över favoritkappans öde.
Och så blev det eftermiddag och vi lagade till kyckling och åt och hade det trevligt även runt middagsbordet.
När så allt var sorterat och klart och soprummet var fullt skulle våra gäster åka hem. Vi tog långsamt adjö av varandra.
Då tittade någon upp mot Kullen och sa att det ryker i skogen. Det gjorde det, svart rök bolmade upp. Det ligger hus där upp men de döljs av grönskan. Kan det vara skorstensrök undrade vi först. Men det kunde det inte, det rök oherrans mycket. Kan någon elda skräp i en tunna, undrade vi sedan. Det är torrt som fnöske, ingen kan väl vara dum nog att elda nu? Vi stod där och tvekade en stund och sedan såg vi lågorna slå upp inne i grönskan. Så började det smälla som skott från elden. Fårskocken som gått och betat på den sida av ängen som var närmast elden tittade upp och började skumpa i väg över ängen åt vårt håll. När de kommit en bit stannade de och började beta igen.
Nej, vi får ringa, sa jag.
Det har Rita redan gjort, sa gammelmoster.
Det hade hon, jag var för långsam som vanligt.
Jag gick in till henne. Hon talade med 112, som undrade var det brann. Det var ju inte så lätt att svara på. Vår benämning på kullen är Kullen, vi känner inte vägarna däruppe till namnet. Jag hörde samtalet gå i stå, min fru räckte mig luren.
Jag samlade mig och tänkte efter och sa att från brandstationen kör man mot Ryggebol, men man tar av till vänster innan motorvägen. Därifrån leder en väg upp till Kullen.
Hm, sa hon, man tar till vänster innan motorvägen. Kan det vara så att det är Ryggebol Åsvägen.
Det kan det mycket väl, sa jag.
Där har vi redan fått ett larm om att det brinner i ett garage, sa hon. De är på väg dit nu.
Bra, sa jag. Det var väl allt då?
Jo, det var det nog. Tack.
Tack.
Jag gick ut och sällade mig till församlingen på gräsmattan.
Det är ett garage som brinner, sa jag, de hade redan fått ett larm.
Det hade tagit sig rejält nu. Lågorna slog upp igenom
grönskan. Det var tyst nere vid brandstationen. Det small fortfarande från elden. Ammunition, aerosolflaskor?
Vad kan det ta att köra från brandstationen till Kullen? Sex, sju minuter kanske. De borde verkligen börja tuta snart.
Allt slyet på Kullen skulle brinna som fnöske, men ängen mellan oss och skogen skulle brinna sämre, funderade jag. Och röken visade att vinden låg på ifrån oss. Bra, tänkte jag.
Vi väntade medan elden tog sig alltmer, i flera minuter, innan det äntligen började tuta vid brandstationen. De körde rätt väg hörde jag. Sirenerna ekade genom landskapet, ner över Knavrabron och så in bakom Knavraåsen, där ljudet avtog och så småningom inte hördes alls.
Hade de kört fel?
Elden syntes nu tydligt genom grönskan. Den såg förfärlig ut. Några minuter gick. Det brann. Så såg jag blåljus blinka fram genom grönskan. De var på väg. Rätt väg. Men körde utan sirener. Vi såg ingenting av brandbilarna, bara glimtar av blåljusen. Det var tyst.
Så plötsligt började röken avta, sedan försvann lågorna, det böljade upp rök igen och snart var också den borta. Det var släckt. Dramat var över.
Vi återupptog vårt avskedstagande från våra gäster. Så försvann de ner för backen.
Och när vi lagt oss efter att oroligt tittat upp mot Kullen i natten och sett att allt var lugnt tänkte jag: skattepengarna, vad fan får man inte allt för dem?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
