– Dyker aldrig land upp? Jag börjar bli trött på dom här förbannade vågorna nu.
Det var Litteraturvetaren som först började misströsta under överfarten från Styrsö till Skagen. Han satt där i sittbrunnen och såg så olycklig ut.
– Så länge det finns tro, finns det hopp, försökte Trubaduren lite tafatt trösta sin broder. Minns att ”sjökistan har trenne figurer” – tro, hopp och kärlek.
Gasten, sällskapets seglingsideolog, bidrog å sin sida med ytterligare en romantisk tanke, som möjligen var tänkt som tröst:
– Det är mellan vågorna som seglingen skapas. Precis som tangon skapas mellan stegen.
Det sistnämnda hade han lärt sig kvällen innan, när den karismatiske Musikkritikern från Kössö hade bjudit på en storslagen show under konserten i Styrsö kyrka. Programmet denna kväll hade över huvud taget blivit en stor succé. Kyrkan hade varit knökfull och när alla församlade tillsammans sjöng psalmen ”Jesus när jag hädan skall”, med den för Taube-publiken kända passagen ”Jag kommer av ett brusand’ hav på rätta glädjestranden”, då hade taket på kyrkan närapå lyft. Tillsammans med Styrsö Kammarsolister, en stråkkvartett av yppersta klass, hade också ren magi skapats under kvällen.
– Jag tror kanske att det är den tredje figuren i sjökistan som spökar för vår broder Litteraturvetaren, inflikade Trubaduren plötsligt under den monotona seglingen. Med ett spefullt leende på läpparna började han sjunga: ”Se, hur han rodnar mot första fiolen, blundar förföriskt mot sin…”
– Lägg av!
Efter nio timmars segling, med början i dur och finalen i skur, kunde i alla fall ”Flory” lägga till i Skagens hamn bland gigantiska trålare och vulgärt luxuösa motorbåtar. Sista sträckan i regn hade sällskapet räddats av den ”Maj på Malö”-inspirerade matsäck, som de hade fått som gåva kvällen innan av Taubesamlaren från Kalvsund: ost, ansjovis, sardiner och en stor burk kaviar.
Det var på sätt och vis i Skagen som Taube blev Taube. Tidigare hade han mest betraktat sitt visdiktande som ett roligt tidsfördriv, vid sidan av först måleriet och sedan prosaskrivandet. Men sommaren 1919 bestämde han sig i alla fall för att sätta ihop en första vissamling och detta gjorde han just i Skagen. Under några sorglösa sommarveckor tillsammans med vännen och konstnären Kurt Jungstedt sammanställdes samlingen Sju sjömansvisor och Byssan lull, som senare samma år gavs ut på Bonniers. Längre fram mindes Taube framför allt hur han sjöng ”Byssan lull” i Skagen för Kurt Jungstedts mor, operasångerskan Matilda Jungstedt-Reutersvärd, och hur hon då rördes till tårar.
Men vistelsen i Skagen var inte uteslutande sorglös. På Skagens Hotel mötte Taube den vackra Ingeborg Østergaard (född Andersen). Ingeborg hade många beundrare och en av dessa, diktaren och marinmålaren Holger Drachmann, hade gett henne ett odödligt namn: ”Skagens Rose”. Förhållandet mellan Taube och Ingeborg är till viss del höljt i dunkel, men det resulterade i alla fall i en dotter: Kirsten. Fast när hon föddes hade Taube lämnat Skagen för längesedan.
Väl i Skagen bestämde sig Trubaduren och Litteraturvetaren för att ta reda på mer om Taubes vistelse i det lilla jylländska fiskesamhället. De besökte Skagenkännaren Hans Nielsen i dennes pittoreska trädgård och ämnet diskuterades över en god dansk öl.
– När Taube kom till Skagen 1919 var det ett samhälle i kraftig förändring. Ett modernt Skagen höll på att växa fram. Vi hade till och med fått en biograf. Vid sidan av fiske- och varvsindustrin växte också turismen. Skagenmålarna var visserligen sedan länge borta, men dragningskraften fanns kvar och hotellen var många. Närmast järnvägsstationen låg Skagens Hotel där Ludvig Emil Andersen hade startat sin verksamhet i slutet av 1800-talet. När Taube kom till Skagen drevs hotellet av hustrun Anny och dottern Ingeborg.
– Och hur var det med romansen mellan Taube och Ingeborg?
Det var Litteraturvetaren som tillslut vågade nämna elefanten i rummet.
– Ja, vad ska man säga. De blev förtjusta i varandra. Alla blev förtjusta i Ingeborg, så det var inget rart med det. Men när hon blev gravid fegade Taube ur och undrade om det inte fanns andra faderskandidater. Här i Skagen berättas det då om hur distriktsläkare Emil Frederiksen, som även han hade varit förälskad i Ingeborg, fick nog och tog Taube i kragen, bokstavligt talat, och kastade honom på ett tåg till Fredrikshamn. Frederiksen och övriga Skagenbor tog sedan hand om Ingeborg. Det var den gamla seden, den som Drachmann skriver om i dikten ”Skagen”: ”Om en skagbo knap bjærger det daglige brød, / han vil bjærge dit liv, hvis du stedes i nød.”
På kvällen uppträdde Trubaduren och Litteraturvetaren i Drachmanns Hus. Stämningen var fin, även om de båda herrarna inte riktigt kunde slå ifrån sig en viss känsla av skuld. Litteraturvetaren funderade över Dafne-motivet hos Taube – alla dessa kvinnor som flyr poeten och hur praktisk den hållningen kan vara. I Skagen var det Taube som flydde – eller blev utkastad.
Trubaduren framförde i alla fall ”Byssan lull” och publiken bekräftade att denna visa spelades både vid Ingeborgs och Kirstens begravningar. Särskilt en strof hade denna kväll samma effekt som den hade 1919, då Taube framförde visan för Kurt Jungstedts mor:
Byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
den andra är vårt hopp,
den tredje är kärleken den röda.
