Flugan på bilden är inte den fluga som kåsören slog ihjäl i Norge.
Flugan på bilden är inte den fluga som kåsören slog ihjäl i Norge. Bild: Andreas Carlsson

Lars Fritsch: En flugas osannolika öde

Det var minus femton grader. Hur kunde den vara här?

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

För länge, länge sedan, när vi fortfarande åkte till Hemsedal på sportlovet och alltid hade otur med vädret, och det snöade och var mulet år efter år, och solen aldrig sken, utom en gång när vi skidade upp ovan molnen och äntligen kom till gnistrande sol och värme och kunde ta en välbehövlig paus och äta apelsin och dricka choklad, som det är meningen att man skall när man är i Hemsedal, så hyrde vi en allmogebetonad stuga långt ute i förskingringen och den meterdjupa snön.

Det var ett pittoreskt och lågt hus med timrade ytterväggar och en snickarglad farstu med översnöade bänkar och blå ytterdörr. Det bestod av många små bjärt målade rum och ett stort kök med en väldig vedspis som spred värme långt utöver vad som var nödvändigt. Man fick ta av sig in på bara T-shirten när det brann i spisen.

ANNONS

Det låg ensligt. Snön låg meterdjup och orörd så långt man kunde se. Huset såg hemtrevligt och ombonat ut med det tjocka snötäcket på taket.

Men det hade ingen toalett inne. Det hade utedass. Och det var kallt därute. Man drog sig för att gå dit. Ibland blev det dessvärre nödvändigt. Dasset låg säkert femtio meter från huset. Dit ledde en upptrampad smal stig som slingrade i väg genom snön, som tornade upp sig på sidorna.

Jag fällde upp huvan på parkasen och gick tillbaka till stugan med flugan stillsamt surrande i håret.

En sen, klar kväll, när himlen för en gångs skull var molnfri och termometern visade på minus femton därute, kände jag ett obetvingligt behov att gå dit.

Jag drog mig. Men blev till slut nödd att ta på mig allt vad kläder jag hade och begav mig i väg. Det knarrade under klackarna, det var en vinternatt. Mörkret och stjärnehimlen var överväldigande. Och kylan. Men det gick inte att gå fel, stigen ledde rätt. Äntligen framme. Även dasset var trevligt och ombonat, det hade grön dörr. Jag hade med mig ett ljus som jag tände och ställde bredvid mig på bänken.

Jag gjorde mitt ärende, frös hemskt, och började ta på mig när det plötsligt surrade omkring mig.

En fluga. Den flög omkring där inne i den femtongradiga kylan.

ANNONS

Det var ju märkvärdigt. Hur kunde den ha vaknat ur vinterdvalan när det var så oherrans kallt? Kanske var det ljuset som hade väckt den. Men värmen från det var ju minimal. Ett mysterium. Den surrade lite slött. Och landade på mitt huvud. Jag fällde upp huvan på parkasen och gick tillbaka till stugan med flugan stillsamt surrande i håret.

Jag kom tillbaka in i värmen, tog av mig, trasslade ut flugan ur håret utan klämma ihjäl den, kupade händerna och släppte in den i vårt sovrum. Nu surrade den mera, klart uppiggad av att det var varmt.

– Jag har räddat livet på en fluga, sa jag till min trevliga fru.

Hon såg frågande på mig.

– Den vaknade till liv på dasset, och jag tog med den in, den stackarn.

– Jaha du, sa hon.

Vi gick och lade oss. Flugan surrade på. Norge låg tyst i den bistra vinternatten, bara flugan lät, öronbedövande. Jag tänkte att den slår sig väl till ro när det blir mörkt. Vi släckte. Det bekymrade inte flugan som fortsatte att flyga runt, den surrande, den studsade på mitt ansikte. Därpå lät det som den flög fram och tillbaka under taklampan. Vi försökte sova. Flugan gav sig inte. Den surrade.

ANNONS

Efter ett bra tag sa min trevliga fru:

– Den surrar. Det är rätt irriterande.

– Den går snart och lägger sig, sa jag.

– Sov du nu.

– Inte lätt, sa hon.

Flugan surrade därefter länge. Mycket länge.

Jag tände ljuset, flugan flög; den rollade under taklampan, den gjorde loopingar och Immelmannsvängar. Avancerad flygning mitt i natten, från dass till flygaress på någon timma! Jag tittade på den ett slag, jag hade räddat livet på den, var den inte det minsta tacksam?

Jag släckte igen, vi försökte sova. Det gick inte.

Jag tände ljuset och gick upp. I den grant bemålade tidningskorgen bland gamla National Geographic låg en månadsgammal dagstidning, en Verdens Gang. Jag vek ihop den till en god flugsmälla och spanade efter flugan, hörde, men såg den först inte. Så fick jag syn på den tillbaka under taklampan, slog till och missade. Jakten varade länge. Till slut fick jag slagit ihjäl den i det becksvarta fönstret, det blev bara en våt, smetig fläck av den.

Det är inte sällan omständigheterna som fattar våra beslut åt oss.

Jag räddade en fluga till livet och sedan slog jag ihjäl den.

Därpå somnade vi gott.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS