Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Floka : En bok av Enid Blyton måste sluta lyckligt

Floka ser sambandet mellan nobelpristagaren Hesse och en extremt produktiv barnboksförfattare.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Man borde aldrig ge barn pastellkritor. Se bara vad jag suddat för att få plats med bok nr 1 i hyllan " så här många Wahlströms Ungdomsböcker har jag nu i mitt bibliotek". Suddat och kämpat med mitt 8-åriga lilla pekfinger för att få plats med kritan och sedan smetat ut fettet.

Ibland kan man känna en viss ömhet för sig själv som barn, men det är inte detta handlar om. Jag hade i alla fall inte fått plats med alla de 600 barnböcker Enid Blyton skrev, min absoluta favoritförfattare som barn. På Facebook förekommer ibland uppmaningar att skicka in listor på de böcker som betytt mest för en. Jag skulle till listan av Hermann Hesses "Stäppvargen" (1927), Henry David Thoreaus "Skogsliv vid Walden"(1854) foga "Kvartetten på hemliga ön" av Enid Blyton från 1938. Jag ser i skrivande stund ett klart samband mellan böckerna, deras känsla för naturen och ensligheten, utanförskapet i samhället.

Intressant.

I samma veva som "Kvartetten på hemliga ön" läste jag mig igenom samtliga Allers Succéromaner från nummer 1 till 101. Året var 1967.

Tung litteratur för en 8-åring. De titlar jag minns är "Det blinda vittnet" samt "Barn 312", den senare en barnhemsroman, ett klassiskt tema.

Barnen lever sedan lyckliga med sin ko i en slags utopisk socialism där man delar på allt och plockar smultron och svamp som man säljer på torget i den närliggande byn.

Samma tema går igen i "Kvartetten på hemliga ön". De föräldralösa syskonen Nora och Peggy bor hos sin faster istället för att hamna på barnhem.

Den otäcka fastern tvingar dem att vika handdukar och skura golv hela dagarna. Tillsammans med sin bror Mike, som tvingas rensa ogräs bland rovorna flyr de. Deras vän Jack, en vild och barfota trashank som bor hos sin gamla farfar, gör dem sällskap. Föräldrarna till Nora, Peggy och Mike är försvunna efter en flygtur någonstans borta vid Australien.

Flera gånger försöker barnen klättra ut genom fönstren, men blir alltid påkomna av fastern som föreslår en kyrkutflykt eller låtsas som ingenting och låter dem arbeta ännu hårdare. Till slut lyckas de.

Nora och Peggy snor med sig några tvålbitar och Mike potatis och mjöl i en säck, och en stjärnklar natt då fastern ligger och snarkar i sitt fotsida nattlinne tar de sig ut och ner till sjön där Jack väntar med den trasiga eka som ska föra dem till den hemliga ön. Ön ligger undanskymd i en sjö, hur nu detta kan vara möjligt. Där organiserar de sedan ett liv ganska olikt Orwells "Djurfarmen" från 1945, men ändå med vissa likheter.

Orwells starkt genomskådande och satiriska berättelse tilldrar sig på en bondgård istället för en ö, och kulminerar i en bitter uppgörelse med kommunismen.

Grisarna Snöboll och Napoleon härskar tillsamman och i berättelsen förekommer även den vänlige hästen Boxer.

Blyton låter istället barnen stå i centrum.

Det enda djur som förekommer i "Kvartetten på hemliga ön" är en ko som Jack tvingar att simma ut i ett rep knutet till den läckande ekan. Kon hämtar han från sin farfars gård som nu står öde efter att farfadern hamnat på äldreboende. Barnen lever sedan lyckliga med sin ko i en slags utopisk socialism där man delar på allt och plockar smultron och svamp som man säljer på torget i den närliggande byn.

Jag tänker ofta på kon, hur synd det är om den när den tvingas simma över det kalla vattnet bakom den läckande ekan. Men Peggy måste ha nål och tråd så hon kan laga de andra barnens kläder. På höstkanten blir de upptäckta och sedan säger jag inte mer.

Det blir i alla fall inte barnhemmet. Alla barnhemsböcker slutar lyckligt. De måste de, annars blir det inte fler feta streck i Wahlströms bokhylla.