Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kungligt mums.  Bild: Stefan Berg
Kungligt mums. Bild: Stefan Berg

Kristian Wedel: En bakelse för hjältekonungen (eller var han krigsförbrytare?)

Avtäckningen av statyn i november 1854 antas allmänt ha varit startskottet för mer målmedveten ätning i kungens namn.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Åt du någon bakelse?

Varje Gustav Adolfsdag - eller åtminstone varannan - brukar jag göra mig ett ärende till torget. Ibland kliver jag upp vid sockeln under hjältekonungen (eller om han var krigsförbrytare, jag minns aldrig vilket) och funderar på om han skulle ha gillat allt det här som han satte i gång: spårvagnarna, cyklisterna, kanalerna, kåkarna, stuprännorna, hamngatorna, pantbankerna, kanalerna och göteborgarna under svarta paraplyer.

Det är 425 år sedan han föddes, 390 år sedan Göteborg grundlades och exakt 388 år sedan han kom vilse i dimma och brandrök – och inga glasögon hade han – och tumlade av hästen Streiff på ett fält nära Leipzig.

Denna röra har efteråt kommit att kallas Slaget vid Lützen.

Dagen därpå, den 7 november 1865, skrev GP att firandet vid torget präglats av Göta artilleriregementes musikkår, skolungdomar som marscherade (”upptågade”) Amatörernas sångförening, briljant eklärering och ett skallande lefve för den ädle monarkens minne.

Men innan han red in i dimman hade han alltså hittat på Göteborg. I mars 1619 hade han bott på det gamla Älvsborgs slott vid Klippan. En dag red han upp på Otterhällan och spanade över de vattensjuka vassmarkerna där sjöfåglar ödsligt skrek. Han harsklade sig och pekade med kraghandsken och sade de bevingade orden:

– Det blir la bra här va?

Det är detta ögonblick som gestaltas i skulptören Fogelbergs staty. Kungen ser lite gubbig ut. Han var ju trots allt bara 24 år i mars 1619.

Avtäckningen av statyn i november 1854 antas allmänt ha varit startskottet för mer målmedveten ätning i kungens namn. Enligt legenden började Gustav Adolfbakelser serveras på Bloms Hotell redan på 1850-talet . En gång hörde jag en gubbe i Stadsmuseets Faktarum hävda – det lät som om han själv varit med – att det i slutet av 1800-talet gick att köpa tio kilo smör i form av Gustav Adolf med öron och pipskägg och allt. Berättelsen är svårkontrollerad, men det är ett faktum att 1800-talsmänniskorna hade en märklig fäbless för att skulptera saker av mat. Det bästa jag har läst om i den vägen var Oscar II i choklad, med en matchvikt på 800 kilo; så varför inte tio kilo Gustav Adolf i smör?

Å andra sidan hittar jag inte ett spår av vare sig smör eller Gustav Adolsbakelser i en slumpvis vald årgång av Göteborgs-Posten från andra halvan av 1800-talet – i detta fall den 6 november 1865. Mycket smått och gott meddelades annars. En björn hade siktats i Tofteryds socken nära Skillingaryd. Nya Teatern gav Förlofningen i lyktsken, komisk opera i 1 akt. C Möller sålde Opera-Beduiner. Dagen därpå, den 7 november 1865, skrev GP att firandet vid torget präglats av Göta artilleriregementes musikkår, skolungdomar som marscherade (”upptågade”) Amatörernas sångförening, briljant eklärering och ett skallande lefve för den ädle monarkens minne.

Numera är de snärtiga talen, marscherna och kransnedläggningarna på klar tillbakagång.

Kanske har inget anslående hänt i den vägen i Göteborg sedan en sen eftermiddag den 6 november i början av 2000- talet.

Det talades länge om det efteråt bland oss som såg honom.

Han var klädd i frack och han hade en hönsgul studentmössa nedpressad i pannan och han kom på cykel nedför Aschebergsgatan. Han höll oerhört hög fart mitt i körfältet, på väg mot korsningen vid Vasagatan, mellan bilar och spårvagnar.

Han var, starkt sammanfattat, en Gustav Adolf-firare.

Han var väl försenad till någon högtidlighet på torget. Han stod på cykeln, framåtlutad med ett intensivt ansiktsuttryck. Men framför allt var det kransen. Den hängde diagonalt från ena axeln. Den var minst en meter i diameter, styv och mörkgrön, med fladdrande blågula band. Fosterlandsvännens magra upprätta frackgestalt i kombination med kransen på axeln tecknade silhuetten av en hårt stiliserad majstång som lågsniffade över Vasaplatsen, fortsatte över allén och uppslukades av den göteborgska dimman.” Jag hoppas att han överlevde. Det var drygt femton år sedan. Det är det senaste jag har sett av rejält Gustav Adolfs-firande i Göteborg.

Men en bakelse blir det förstås i dag: en Napoleon. Det är egentligen en väldigt konstig kombination – en kejsare och en kung som delar sked.