Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kristoffer Kviberg: Du blir aldrig klokare än vid fjorton års ålder

Att skateboard i fem timmar känns som en helt rimlig prioritering.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tänker alltid på en vän när syrenerna slår ut. För när jag var liten blommade syrenerna på skolavslutningen. Då stod vi på skolgården i finskjortor och sjöng den blomstertid till vår frikyrklige musiklärares salvelsefulla pianokomp.

Nu har syrenerna blommat ut och Den blomstertid ekat ut från skolgårdar. Någon har sagt att vi är i början på slutet av pandemin, men något salvelsefullt pianokomp blev det inte i skolan i den sörmländska byn i år, i alla fall inte för oss föräldrar. Man får fortfarande inte trängas och restriktioner ska förstås respekteras.

När jag och min vän var små var skolgården trång. Där stod mammor (oftast), pappor (ibland), mor- och farföräldrar och kanske en moster eller två. Det kramades och togs kort. Någon grät kanske en skvätt. Stora känslor rullades ut på skolgården. När man var liten var det förstås fint men också lite obegripligt. ”Vi har sommarlov, det är gött. Men det är la inget att hetsa upp sig för liksom?”.

När man blir äldre blir man klokare. Det säger i alla fall de som är äldre. Jag är äldre, i alla fall än många andra, men fan vet om det stämmer. Jag är inne på att man aldrig blir klokare än vid 14 års ålder.

Jag hade rätt kläder och skor, köpte till och med någon billig bräda i en sportaffär, men åka kunde jag aldrig.

Häromdagen iakttog jag länge ett gäng skateboardåkare vid någon typ av skatepark. De var i just den åldern; när allt liksom är öppet. När man känner till vuxenvärlden och dess möjligheter, men ännu inte har tagit klivet in i den. När att åka skateboard i fem timmar en sommarkväll är en helt rimlig prioritering och egentligen svaret på det mesta. Vad ska jag göra i morgon? Vad är det roligaste jag vet? Vad är livets mening?

Det är något i kulturen kring den där rullbrädan som på ett hiskeligt starkt sett symboliserar total frihet. Tonåringarna jag iakttog hade en aura av total självsäkerhet och frigjordhet. Deras bara överkroppar och nerhasade jeans skrek ”Vi är precis där vi vill vara, vi har fattat allt, skateboardåkande är det enda som betyder något alls!”.

Jag var i min ungdom en usel skateboardåkare. En period på högstadiet anammade jag dock hela stilen. Jag hade rätt kläder och skor, köpte till och med någon billig bräda i en sportaffär, men åka kunde jag aldrig.

För mig spelade nog fotbollen en liknande roll, dock fanns aldrig samma frihetskänsla. Jag och min vän kunde sitta och diskutera och planera i timmar i tonåren. Om fester vi skulle gå på, tjejer vi skulle träffa och om hur man egentligen fick tag på ett sexpack folköl lättast. Det slutade oftast med att vi planlöst sparkade en boll mellan oss på någon grusplan. Det var episka sommarkvällar även det. Ingenting hände, men precis allting var fortfarande möjligt.

Min vän var en betydligt bättre skateboardåkare än mig. När vi hade lirat boll ett tag susade han hem på brädan. Han var också bättre på att fånga drömmar. Han drog till New York efter gymnasiet, jobbade sig upp i restaurangbranschen, blev kock på stjärnkrogar.

Själv blev jag kvar på grusplanen. Det sörjer jag inte. Men ibland, ofta när syrenerna slår ut, kan jag fundera på om det fortfarande finns en möjlighet att lära sig att bemästra den där rullbrädan.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.