Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

John Brovik: "Drottningen kommer!” ropar någon från båten

Månadens GP-fyr i augusti 2022: Väderöbod.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det var vid Gluppölagunen för några år sedan, landets största naturhamn. Vi var på väg. Tog oss genom södra infarten in i bassängen. En gång, en julidag, hade jag räknat till över hundra båtar här inne och det hade säkert fått plats lika många till. Men nu var det ju sen augusti och nästan tomt. Vi tog en blå boj närmast Fläskösidan, satte upp bojflaggan. Kvällen gled in i absolut tystnad.

Efter en stund syntes ett vitt gaffelsegel med röd lotsduk i inloppet. Den berömda lotskuttern ”Ilse” från Väderöarna gled förbi, som en ytterst stilig storasyster till kostern vi seglade vid den här tiden.

”Ilse” förde med sig löften om fjorden där ute den där gången. Om Väderöarna. Om fyrplats Väderöbod. Kanske dags att försöka komma iland på fyren igen? Vinden växte, och när vi var i höjd med Storö förstod vi att det inte skulle gå. Vi tog oss in mellan prickarna i lotshamnen och fick plats som absolut sista båt längst in där vattnet var glasklart.

Och nu – sommaren 2022 – är vi tillbaks på Väderöarna igen, den här gången ombord på engelskbyggda katamaranen ”Plogjärnet”. Vår skeppare är en ung kille som hanterar båten suveränt.

– Vi får runt 20 sekundmeter ute på fjorden, säger han, och det blir rejält blött här på däck men ni har ju Muston på ser jag.

Det är 86 steg från den lummiga oasen framför restaurangen på Storö upp till lotsutkiken, ett av kustens mest kända landmärken. Det är en blandning av äldre natursteg och nya betongsteg, höjden växlar, man får se upp.

Men det är förstås ingenting mot de 33 stegen inne i lotsutkiken som leder upp till själva utkiken. Det är som en lejdare utslängd längs en fartygssida. Det bär nästan rakt upp och känslan är sugande. Obs! Uppgång på eget ansvar meddelar en skylt på nedersta steget.

Historien sitter i handledarna. Här har lotsarna rusat upp och tagit sig kanske ändå snabbare ner när man sett ett fartyg som flaggat för lots därute.

Kulingen trycker på, det är svårt att få upp dörren, men på andra sidan utkiken är det lä.

Fyren på Väderöbod syns rakt fram, som ett rött spjut nerkört i urberget. Havet kokar, en stor segelbåt slörar förbi över fjorden med hårt revade segel.

Utanför står en halvdränkt sjöman som jumpat av ett skepp i farten.

Väderöbod är Sveriges kanske ensligaste fyrplats med landets högsta stormfrekvens, en extrem plats att leva och arbeta på. Det blåser nästan jämt. Bojen utanför Väderöarna uppmätte högsta vågen hittills 10 januari 2015 när extremvågen på 14,4 meter dundrade in, kanske bara någon halvmeter lägre än ett ordinärt femvåningshus.

På Väderöbod uppfördes 1867 en av tre stora Heidenstammare på kusten, Måseskär var först på plats 1865, Pater Noster 1868. Pater Noster är ju idag i ett sagolikt skick efter helrenoveringen. Måseskär syns just nu inte alls när vi seglar förbi. Något som väl kan liknas vid en gigantisk raggsocka är dragen över hela fyren, innanför sockan jobbar Sjöfartsverket för fullt med blästring och målning. Härligt!

Men Heidenstammaren på Väderbod revs 1970, synbarligen utan större protester, sprängdes bort och dumpades i havet och då fanns den nya elektrifierade betongfyren på plats där sedan 1964.

När fyrmästare och fyrvaktare på Väderöarna noterar i loggar och dagböcker får vi bilden av yrkeslivet på fyrplatsen. Det är segelslitna skepp med nödflaggen satt, skutor som slås sönder på skären.

En gång sitter man inne i fyrrummet, tar en kvällspipa, stormen dånar utanför. Det knackar på dörren. Men alla är ju här? Utanför står en halvdränkt sjöman som jumpat av ett skepp i farten. Skeppet touchade Väderöbod, rev av kopparskoningen, fortsatte sedan och sjönk för fulla segel lite längre norrut.

Väderöbod är stöpt i den sortens berättelser, en hårt manlig värld där kamp och utsatthet dominerar. Ett helt annat perspektiv på livet på Väderöbods fyrplats ger Eva Larsson i den lilla boken ”Mormor Olga på Väderöbod”, en ömsint historia som kommer nära läsaren med sitt dokumentära material.

Upptakten är det man bara kan drömma om. Du går omkring någonstans, kanske ett skrymsle på vinden, och hittar en liten resväska. Som legat där i evigheter, oupptäckt.

Den är full av brev, dagböcker, foton som ger skärvor av ett liv, mormor Olgas liv på Väderöbod på 1920-talet.

Det fanns ett vardagsliv på Sveriges mest utsatta fyrplats. Hur man levde, åt bodde, skaffade sig vatten på en plats utan grundvatten. Marginalerna för evigheter av total isolering, vetemjöl i hundrakilossäckar, potatis för månader, köttbullar på sjöfågel.

I boken finns också mormors vykort och inte minst hennes recept på ”gott vetebröd”, återgivet i sirlig piktur.

Jag går nerför lejdaren på lotsutkiken, mycket försiktigt, med magen inåt. I det nedre rummet träffar vi Stefan Dahlgren från Bromma. Stefan är en av värdarna i lotsutkiken som drivs ideellt av Föreningen Väderöarnas Lotsutkik. Han har en liten boklåda i rummet, några pärmar med svartvita bilder från öns historia.

– Jag kom seglande hit i min Vindö 32 och fascinerades direkt av platsen och den här lotsutkiken, så impregnerad av historia och kultur. Så jag gick med i föreningen och nu har vi ett schema som gör att vi kan hålla öppet. Mitt jobb är ju egentligen bara att låsa upp och vara trevlig mot folk.

Vara trevlig mot folk, det är han verkligen Stefan Dahlkvist. Precis när vi ska gå kommer det in en fransman med ett jättelikt Gustav Vasaskägg och trots en del lingvistiska problem lyckas vår värd förklara vad ordet ”Väderöarna” egentligen betyder på ett ytterst charmigt sätt.

När vi passerar hamnen ser vi ”Plogjärnet” vid bryggan. Någon ropar från båten:

– Drottningen kommer!

En man och en kvinna med Nordens Ark-tröjor bär iland några boxar staplade på varandra, hårt dragna med blått spännband. ”Projekt Nordbi” står det på boxarna.

– Jaha, säger en tjej från restaurangen som vi pratade nyss med. Det där gick ju bra.

Men förra året tappade dom boxarna och bina flög ut och stack alla i närheten så man var tvungen att ge folk en burk Väderöhonung som plåster på såren.

– Men blev inte det bara en påminnelse om smärtan?

– Nej då. När folk fick den där exklusiva burken så verkade plågan försvinna direkt!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.