Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Saltad räkning? Bild: Ulf Sveningson
Saltad räkning? Bild: Ulf Sveningson

Lars Fritsch: Dra röva i koks ...

Lars Fritsch slår ett slag för några obevingade bevingade ord.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

En del ord bevingas och flyger ut över världen och dröjer sig kvar i historien: som vad Caesar sa när han gick över Rubicon, vad Churchill hade att säga efter slaget vid el-Alamein, vad Cato den äldre alltid tjatade om, vad Ragnar Lodbrok kvad i ormgropen, vad Göran Persson hade att säga om skulder, och Fredrik Reinfeldt om våra hjärtan.

En del ord bevingas inte alls, men det kanske de skulle. För de har en flygghet i sig, och om de sagts av någon publik person kanske de skulle ha flugit. Men som det nu är bevaras de bara i minnet av några få. Här är några av dem som vi minns i vår familj.

Som när min svärfars Parkinsons ännu inte utvecklats så långt, och vi alla var i Apelviken i Varberg och badade, och han vadade ut till midjan i det svala vattnet och lade sig ner och försvann under ytan en lång stund och kom äntligen på benen igen och förtvivlat och förvånat såg på oss och sa:

Jag har glömt hur man simmar …

Då är det riktigt illa, att det man tagit för självklart och invant har tagits ifrån en.

Och på den tiden man måste övernatta i Helsingfors på sin resa till det av Sovjetunionen ockuperade Estland. Från färjan från Stockholm bussades man till hotell Fiskartorpet för övernattning för att dagen därpå fortsätta sin färd med färjan Gerorg Ots till Tallinn. Väl där stod sovjetisk militär på kajen och väntade på en med kalashnikoven nonchalant slängd över axeln. Vi hade med oss jeans och opoppade popcorn och Treo och mängder av annan hårdvaluta. Vi gav allt som inte beslagtagits i tullen till släkten. De kunde omsätta det till saker de behövde. Och med sig hem hade man sådant man absolut inte behövde, som älghorn och ogarvade vildsvinspälsar. De senare luktade för jävligt.

Han var övertygad socialdemokrat, hon var nog inte så övertygad om någonting.

Men den här morgonen skulle frukosten inte ätas på Fiskartorpet utan i en annan byggnad, väldigt avlägsen. Och packningen skulle vi ha med oss och det var ont om tid, för färjor går när de går och reseledaren manade på oss. (Jo, på 70-talet fick man bara besöka Tallinn om man reste i grupp och bodde på hotell Viru, som KGB bevakade från våning 23. Och man fick inte resa utanför staden. Men det gjorde vi ändå.)

Och min svärfar var nog orolig över mötet med sin mor och sin bror i Tallinn och hur sovjetmyndigheterna skulle uppfatta hans svenska medborgarskap och han utropade:

Här skall man springa som en jävla antilop!

En harang man kan nyttja när man befinner sig i ett riktigt utsatt läge.

Och min trevliga frus mormor och morfar som bodde i en omodern tvåa på Brunnsgatan, men med vattentoalett inne i lägenheten. Julle – egentligen Julius, och dessutom Calixtus! – var instrumentmakare och slipade skalpeller till kirurgerna på Sahlgrenska och Tyra var hemmafru. De var båda från Stockholm. Han var övertygad socialdemokrat, hon var nog inte så övertygad om någonting. Han var noga med tystnad när han lyssnade på radionyheter och riksdagsdebatter. Hon pratade gärna när han skulle lyssna på nyheterna och debatterna.

Hon kallade mig ”unge herrn” när jag, efter att ha gått på den vite vagnen vid Plantagegatans hållplats och träffat min, som det skulle visa sig, trevliga fru, och blivit så intim med henne att jag skulle visas upp för familjen.

"Vill unge herrn ha en kopp kaffe till?" Det var genant att hon inte kallade mig Lars, som min trevliga fru döpt om mig till efter att jag hetat Lasse i tjugo år.

När de blivit äldre och fumliga och hon spillde på sig när de drack eftermiddagskaffe brast en gång Julles tålamod och han muttrade åt henne med återhållen ilska:

Förbannade spillkråka.

Det säger vi alltid till varandra när vi slår omkull kaffekoppar och vinglas och tappar smörgåsar med smörsidan ner på golvet.

Hon handlade på kredit i speceriaffären och charkuteriet, som man gjorde på den tiden. Handlaren skrev upp det man var skyldig i en liggare, och det kom en dag när man måste betala. Och om hon då tyckte att räkningen blivit saltad – vilket hon inte sällan gjorde – kunde hon brista ut i ett:

Dra röva i koks.

Användbart när man tycker sig lurad på konfekten.

Och om någon glodde på henne eller någon annan i familjen och det irriterade henne kunde hon utbrista:

Ögonen står ut ur skallen på honom som på en pissträngd katt.

Inte dumt när folk omotiverat blir för intresserade av ens förehavanden

”Jag har glömt hur man simmar” är ju egentligen bara sorgligt. Men ”dra röva i koks” och att ”ögonen stod ut ur skallen på honom som på en pissträngd katt”, kan vara värda att lägga på minnet. Uttrycksfulla utsagor som kan komma till pass.

I övrigt har nog ingen i familjen och bekantskapskretsen sagt något som är värt att komma ihåg.

Lars Fritsch