Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kristian Wedel flanerar vid Lilla Bommen.
Inslagna flytetyg. Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Det yttersta göteborgska vårtecknet: sol och snus

De sjöfartskunniga läsarna kommer att bli rasande. Men det kan inte hjälpas.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den göteborgska våren infaller när vitsipporna är utslagna och båtarna är inslagna.

Jag har inte sett några vitsippor än, men jag såg många inslagna båtar häromdagen. Jag fick en håltimme i vardagen och råkade vara vid Lilla Bommen. Sexans spårvagn skramlade på Götaälvbron. Det är ett karaktäristiskt Göteborgsljud: ett ödsligt metalliskt slammer. Om några år kommer göteborgarna att nostalgiskt prata om detta vackra slammer på samma sätt som äldre göteborgare kan minnas knirkandet på Träpiren vid Skeppsbron. Ty vi älskar ljud som är försvunna.

Jag gick på kajen. Vinterns kulörer hängde kvar i älven och diset.

Längst ut på kajen, ungefär där ”Vikings” akter normalt slutar - eller börjar? - satt en tonårsflicka med det blonda håret utslaget över en pälskrage och spelade munspel. Först trodde jag hon var gatumusikant. Men hon spelade enbart för älven.

Efter en stund öppnades en lucka på en båt och ut klev en man med den största skiftnyckel jag har sett i mitt liv.

En nött grön matarbåt kavade under bron och fortsatte västerut. Jag blir alltid avundsjuk på skeppare som så värdigt färdas genom Göteborg. Man kan sikta dem genom blåfärgade rutor: trygga profiler, ibland ses någon till rors föra en kaffekopp till munnen. Eller om det är min inbillning. Jag vill föreställa mig att det är trygga män som dricker kaffe.

Solen stod blek över kranarna, broarna, trutarna och taken. Det blåste och fladdrade.

Sedan klev jag försiktigt över öglorna och järnkramporna på kajen och tittade på alla de ömsint vinterpaketerade skärgårdsbåtarna. Med presenningar och beslag och remmar. De är paketeringskonstens mästerverk.

Efter en stund öppnades en lucka på en båt och ut klev en man med den största skiftnyckel jag har sett i mitt liv.

Jag skriver ”båt” i den lugna förvissningen att jag nu kommer att få mejl från ansvarstagande män i Redbergslid, Kungsladugård och Färjenäs som påpekar att sjöfartskunniga redaktörer bör veta att det heter ”fartyg”, icke ”båt”.

Men dels är jag inte sjöfartskunnig. Dels kan jag inte förmå mig att skriva Stenafartyget ”Germanica”, Amerikafartyget ”Kungsholm”, ångfartyget ”Bohuslän” eller ufartyget ”Ulven”. Det är antagligen en defekt i min karaktär, men det är så det förhåller sig.

Jag vill blygt hävda att alla fartyg är båtar. Men alla båtar är inte fartyg. Jag är fullt medveten om att min synpunkt inte kommer att beaktas.

Slutligen gick jag en sväng förbi operan.

Där satt vid vattnet tre väldigt göteborgska ador.

De var arbetsklädda, med reflexrevärer på västarna. Därutöver tänker jag inte yttra mig om deras utseende.

Redan 1916 formulerade min företrädare på kåseristolen en obetänksam observation om göteborgska ador:

”Figurernas raka säkerhet och linjernas skulptur påminna om skånskan. Rikt material att använda för både bredd och längd tycks också ha förefunnits, när göteborgskor och skånskor skapades, ty i allmänhet är ingen sparsamhet iakttagen.”

Det var Världens gång-sidan våren 1916. Texten var osignerad. Det förvånar mig inte det minsta.

2021 års ador satt på kajen med ansiktena vända mot solen. Jag tänker inte yttra mig om deras linjers skulptur. Sådana vanor har lagts bort. Dessa ador skickade systerligt en dosa snus mellan sig.

En av dem sa:

Detta är ändå livet: sol och snus.

Det var ett vårtecken. Sedan kom Älvsnabben.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.