Vilket spektakel det var i London häromveckan. Svallvågorna efter den brittiska kröningen håller på att stilla sig i världspressen, men jag tycker att det har talats alldeles för lite om det starka göteborgska inslaget.
Annars var det som förväntat. Någon vredgad lord som inte fått inbjudan, ett par arga prinsar – och så den brittiska tabloidpressen som drivit upp den sedvanliga läppläsaren för att avslöja att kung Charles har suttit i kröningsvagnen och suckat att allt är ofantligt tråkigt.
Det var ju synd. Brittiska kungligheter brukar annars vara bra på att roa sig. Ett helt publicistiskt ekosystem hålls igång den vägen.
Det är förresten kröningsvagnen som är det göteborgska inslaget.
Det är lite svårt att förklara, men det började alltså på Västra Hamngatan på det glada 1720-talet. Där bodde en lite rundlagd gosse som – antar jag – pratade en käck 1700-talsgöteborgska med lite inslag av skotsk engelska och bohuslänska. Gossen for med ostindiska kompaniets fartyg till Kina. Där såg han fina knallröda pagoder och så for han hem till Sverige för att sälja sådana röda torn till svenska grevar.
Det gick inget vidare.
Han tillgrep då ett knep som nuförtiden används överallt, men som var fräscht och nyskapande på 1700-talet.
Han gjorde samma sak som varje nutida svenskt rockband med motigheter.
Han låtsades att han var framgångsrik utomlands.
Ty då fylls vi svenskar av intresse för något som vi aldrig annars skulle ha intresserat oss för. Ett skickligt utplanterat rykte om att det har gått bra i Japan eller – än bättre – i Los Angeles kan hålla karriären flytande i Furuviksparken och på Gröna Lund i åratal.
Härmed menar jag inte att William Chambers framträdde på Gröna Lund. Läsarna manas att använda sitt förstånd.
Han är en knubbig variant av Emil i Lönneberga med guldknappar.
Men han var alltså först med detta knep.
Så här gjorde han. Han hade åkt runt i England och Sverige utan att någon just brydde sig om hans fina kinesiska torn. Han gjorde då en ritning till ett sommarslott till det svenska kungaparet. Ingen hade bett honom om den. Ingen hade en tanke på att bygga slottet. Ingen ville betala något för ritningen. Men Nordstjärneorden fick han som tröst.
Med Nordstjärneorden på bröstet for William Chambers till London. Där hade ingen förut sett en sådan medalj. Han sa att han hade blivit ”Knight of the Polar Star”. Då trodde alla att han var adlig och han fick gå på cocktailparties.
Denne stadige Göteborgspojke från Västra Hamngatan började snart kallas ”sir”. Han rättade dem inte.
Genom att på detta sätt växelvis låtsas (inför engelska drinkdrinkare) att han var ett namn i Sverige eller (inför svenska öldrickare)att han var ett namn i England lyckades han liksom bredbent trippa uppför karriärstegen.
På bevarade porträtt finns det något gosseaktigt och slugt över honom. Han är en knubbig variant av Emil i Lönneberga, med guldknappar.
Till slut var han kung George III:s personliga rådgivare. Kungen blev med tiden galen, troligen inte enbart på grund av sir Willliam.
Han ritade alltså kröningsvagnen.
Den har egentligen aldrig varit trafikduglig. Den ser att vara doppad i en guldfritös.
När Camilla och Charles skred in mot kröningen passerade de förresten sir Williams grav. Snacketjabon från Västra Hamngatan, Sir William av Polstjärnan, är den ende göteborgare som är begravd i Westminster Abbey.
Under ceremonin observerades i världspressen en märklig svart gestalt som passerade över altargången. Kreativa delar av Internet har gjort gällande att det var liemannen eller rentav prinsessan Dianas vålnad. Jag tror att alla dessa spekulationer är felaktiga.
Jag tror att det var göteborgaren Sir William. Han sprang omkring i Westminster Abbey och letade efter svenskar som han kunde kränga på ett rött kinesiskt lusthus.
Läs GP Världens gång
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
