Hur tjockt måste det vara.
Hur tjockt måste det vara. Bild: Arkiv

Det ska vara tjocka böcker i år

Lydia Sandgren, Klas Östergren, Karl Ove Knausgård - alla är långskrivare.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag har i princip bara läst tre böcker i år. Trots att jag legat i ordentligt.

Började någon gång i februari och har i tur och ordning plöjt ”Samlade verk” av Lydia Sandgren (689 sidor) och ”Renegater” av Klas Östergren (747 sidor). Därefter kom Knausgård i min väg. Jag är antagligen den enda läskunniga människa i landet som ännu inte har läst honom. ”Morgonstjärnan” är på 663 sidor.

Skaldekonsten brukar liknas vid en pegas, den tunga hästen som har vingar. Det gäller alltså att få sin tegelsten att flyga.

När det gäller Knausgård är hans sätt att skriva väldigt utrymmeskrävande. På sidan 282 skriver han: ”Jag gick in i tvättrummet igen, tömde torktumlaren och lade de torra kläderna i en korg, lyfte sedan de våta kläderna i tvättmaskinen över till torktumlaren och satte på den, innan jag fyllde tvättmaskinen med smutstvätt, lade i en av de nya mjuka, plastiga tvättmedelstabletterna och satte på den med.”

ANNONS

Andra författare hade skrivit ”Sedan satte jag på en tvätt”.

Hur kommer det sig att vissa författare skriver jättetjocka böcker? Det är ingen brist på självförtroende. Man förväntar sig att läsarna ska ägna en dryg månad av sin dyrbara tid till att läsa alla dessa 700 sidor.

Som långa tv-serier där den dramaturgiska linjen löses upp i ett otal händelser som bara pågår och pågår. Eller teaterpjäser på fyra timmar.

Somliga lyckas ändå med det långa formatet. Men väger författaren lätt hjälper det inte med många sidor, boken blir aldrig tyngre än vad författarens litterära ande väger.

Skaldekonsten brukar liknas vid en pegas, den tunga hästen som har vingar. Det gäller alltså att få sin tegelsten att flyga.

Redan de gamla grekerna insåg detta.

Poeten Kallimachos, död cirka 240 f.Kr. skrev ”En stor bok är ett stort ont”. Han ansåg att böcker skulle vara korta och koncisa.

Citatet förekommer i hans dikt ”Ibis”. Det konstiga är att det var en kommentar om hans elev, skalden Apollonius Rhodius (290 – 215 f.Kr.), när denne skrev sitt, enligt Kallimachos, onödigt långa verk ”Argonautika” om Jasons sökande efter det gyllene skinnet.

Det konstiga är att denna berättelse bara är på 6.000 rader, vilket i Knausgårds pärmar skulle motsvara 171 sidor.

ANNONS

Kanske hade Kallimachos synpunkter helt enkelt något att göra med hans yrke, han var föreståndare för biblioteket i Alexandria. Tunna böcker är lättare att hantera.

Jag brukar sedan några år köpa romanen som vinner Bookerpriset. Häromåret valde jag i stället en av de nominerade, Lucy Ellamans ”Duck´s Newburyport”.

Det visade sig vara en bok på 998 sidor! Inte nog med det, sidorna har i stort sett inte ett enda nytt stycke, inte ens punkter. Allt är en enda textmassa där varje bisats börjar med ”the fact that…”

Tala om att sätta läsaren på prov. Jag kämpade på i cirka 45 sidor.

Ulf Lundells dagböcker har jag hört mycket gott om. Hustrun lånade hem del tre av ”Vardagar”. 872 sidor!

Plockade fram Patrick Modianos senaste i stället, ”Osynligt bläck”. 126 sidor. Med en litterär densitet som en hel tegelsten.

Tallyho!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS