Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ljuset kommer. Bild: Kristoffer Kviberg
Ljuset kommer. Bild: Kristoffer Kviberg

Kristoffer Kviberg: Det finns trots allt en poäng med november

Allt är faktiskt inte så eländigt som man skulle kunna tro.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det är november i den sörmländska byn och mycket lätt att hålla sig för skratt. Det är mörkt när jag tar bussen till jobbet, det är ännu mörkare när jag tar bussen hem.

När jag går hem från busshållplatsen tänker jag ibland att jag promenerar i rymden. Över mig lyser stjärnor klart på blåsvart himmel och i landsvägskanten tar jag sikte på nästa snöpinne. Har jag någon gång glömt reflexväst kommer döden lite närmare.

November månad är till för att uthärda. Det var ganska många år sedan jag förstod detta. November är Götaälvbron på ett Göteborgsvarv, den kassa låten på en övrigt briljant Bob Dylan-platta (för min del: Buckets of rain på Blood on the tracks).

Men, Leonard Cohen menade ju att det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in. Jag tror att det är sant. För i mitten av denna mörkermånad visar sig plötsligt ljuset.

Någon dag efter detta köper kåsören nya löparskor som faktiskt inspirerar till regelbunden träning.

Det börjar med en soluppgång när jag står och väntar på bussen. Himlen liksom bara glöder och man börjar åter tro på saker och ting. Sedan följer en serie av händelser som gjort just detta års novembermånad till något annat. En större spricka än vanligt. Ett ljus och en d-vitaminchock att leva på fram till våren.

Ty det är mycket sällan kåsörer i 38-årsåldern träffar nya vänner. Men just detta inträffar i en sliten skolkorridor för bara ett par veckor sedan. Kåsören ser en fin tygpåse, kommenterar denna och finner sedan en vän. Sådant skedde för kåsören senast på gymnasiet, därav upprymdheten.

Någon dag efter detta köper kåsören nya löparskor som faktiskt inspirerar till regelbunden träning. En oväntad välsignelse, ett ljus i mörkret, en fullkomligt livsnödvändig ventil som plötsligt blir snäppet mer tänkbar.

Sedan händer det sig att kåsören med sin nyfunna vän går på konsert. Jakob Hellman och Mattias Alkberg. Norrländskt svårmod, svart komik, briljanta popmelodier och en publik som är hungriga som vargar efter precis vad som helst som utspelar sig på en scen. Det är ungefär tre år sedan kåsören var på en konsert av vettig kaliber, ljuset sprider sig.

Som en sorts grande final frågar den nyfunne vännen om vi (kåsören och vännen) inte borde börja spela musik tillsammans. Han nämner Björn Afzelius låt “Ljuset” som en lämplig cover. Och det är där någonstans kåsören (jag) börjar förstå hur allting egentligen hänger ihop.

November må vara mörk, men just därför är det den allra lämpligaste månaden för ljuset att ta sig in. Ty ljuset behöver en kontrast, något att studsa mot. Först då kan viktiga saker bli alldeles tydliga.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.