Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Julen brakar ihop. Bild: Kristian Wedel
Julen brakar ihop. Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Det enda som skiljer december från mars är pepparkakorna

Jag sitter och skriver kavata meddelanden till arbetskamrater för att förmedla intrycket att jag uträttar något. Det gör jag inte. Jag äter pepparkakor.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Eftermiddagarnas mångfald drar över Kyrkbyn med blåst och mulnad och doft av löv och äppelkällare. Jag kör händerna i byxfickorna och går ut, i olle eller pajrock, som ett utegångsfår, i den mån det går att föreställa sig ett får i röd toppluva. Det är min dagliga rutin. Sedan går jag in och skriver detta.

Vi har börjat med en lek, tioåringen och jag. Han kallar det spel för att det inte ska hota hans värdighet. Reglerna är mycket enkla. Det är en tidsmaskin. Vi väljer en plats och en tidpunkt ur mänsklighetens historia, räknar ner från tio, sluter ögonen, och då förflyttas vi till exempelvis en vikingaby i december år 999. Poängen är att det inte är en fantasi. Så länge vi blundar är vi bokstavligen där. Vi är där. Vi återvänder till nutiden och Kyrkbyn på Hisingen genom att öppna ögonen. Efteråt jämför vi observationer. Hörde vi fotsteg eller en sprakande eld?

Han satt varje kväll i en bar av furu, flaggor och Dan Andersson-citat och drack fatöl och jag frågade honom när han i sitt strapatsrika liv av björnar och snöstormar hade frusit mest

På detta sätt kan vi förflytta oss i tid och rum och vi har efter någon veckas uppvärmning till vaga destinationer – en bronsåldersdag i Tanum, ”nånstans där det fanns mammutar” – blivit mer avancerade. Han har också ändrat reglerna så att vi på något sätt kan se med slutna ögon. Jag protesterade först, för jag tyckte att det förryckte spelets raffinerade idé. Men nu börjar jag vänja mig och häromdagen återvände vi från ett besök vid regalskeppet Vasas sjösättning där, något överraskande, fyra elefanter framträtt på överdäck med fatalt resultat.

Grundpremissen finns också kvar: så fort vi öppnar ögonen är vi tillbaka i Kyrkbyn år 2020.

Han har sedan börjat använda denna tidsmaskin till i mitt tycke väl korta svängar – ett slags tidsresandets motsvarighet till att tjuvåka en hållplats mellan Vårflodsgatan och Vårväderstorget. Häromdagen ville han se engelsk ligafotboll år 2017. Och han antydde att han skulle återvända till förra fredagen för att se vad jag hade för mig när han hade somnat och vem som hade ätit upp pepparkakorna.

Vi sitter i den hisingska eftermiddagen och färdas slösaktigt och nonchalant mellan världarna. Sedan snörar han på sig sina fotbollsskor. Nej, gör han inte. Han snörar ingenting. Han sparkar ner fötterna i skorna och går ut i trädgården och hämtar fotbollen. Enbart denna manöver gör honom lerig längs högerbenet. Jag går ut till brevlådan. Han försvinner som en blå skugga i korsningen mot Rydholmsgatan. Dagen går, i mångfalden av dagar.

Jag tänker på en fjällguide som jag träffade i Abisko 1994. Han satt varje kväll i en hotellbar av furu, flaggor och Dan Andersson-citat och drack fatöl och jag frågade honom när han i sitt strapatsrika liv av björnar och snöstormar hade frusit mest och han svarade:

– En vinter på Brännö.

Och nu är det 2020 på Hisingen. Jag går in och skriver kavata meddelanden till arbetskamrater för att förmedla intrycket att jag uträttar något. Det gör jag inte. Jag äter pepparkakor. Det är det enda som skiljer mars från december. Jag tänker på pojken med tidsmaskinen. Jag sluter ögonen och förflyttar mig. Jag befinner mig i ett dystert grått landskap. Människorna är gula i hyn. De går med blicken i marken och hälsar inte på varandra. De är håglösa, dödströtta, less. De är utmattade av en farsot. De isolerar sig i sina allt skräpigare hem. De är matta som åldringar. De är i själva verket på väg att bli åldringar. Det är ofattbart trist. Det luktar löv och gammal äppelkällare. Till slut står jag inte ut längre. Jag öppnar ögonen. Men allt är kvar.