Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tysk ubåt under Första världskriget Bild: Picasa
Tysk ubåt under Första världskriget Bild: Picasa

Kristian Wedel: Det är synd att spöken inte längre finns

Vi vågade aldrig prata om det som hade inträffat en sommarnatt 1983.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns inga spöken. De fanns väl inte tidigare heller. Men förr var det åtminstone några som trodde på dem och därmed fanns de ju i någon mån. Men i vår tid lyser strålkastarna i alla skrymslen.

Spökhistorierna är förvisade till den lätta underhållningens sorglösa cirkustält.

Ingen blir rädd längre. Spöken finns inte.

Men det var en försommarnatt år 1983.

Jag var sjöscout. Scoutkåren hade en lägerskola på Brännö. Kanske är den i bruk än i dag. Jag minns den som några sovbaracker och en samlingsbyggnad i vinkel mot barackerna så att huskropparna formade bokstaven E. Kanske såg det inte ut så, men det är så jag minns det. Vi for dit på skollov och långhelger. Vi åt korv stroganoff och skivad skogaholmslimpa. Vi knackade visselpipor ur sälggrenar. På kvällarna satt vi vid en eld på stranden och sjöng ”En kulen natt” och ”What shall we do with the drunken sailor”.

Men nätterna tillhörde Fritz.

Mer om Fritz senare. Först några ord om vår scoutpatrull. Vi var kanske femton barn. De yngsta var i tioårsåldern, de äldsta i nedre tonåren. De ledande gestalterna hette Carro och Conny.

Jag upplevde Carro som fruktansvärt stor och tantig. Hon var två år äldre än jag. Hon var fjorton år. Hon var kusligt ofelbar som scout. Hon bar alltid en liten platt läderväska med knivar, sylar, tändstickor, torra träspån i en liten plastpåse och fiskelina. Och under klaffar och skjortfickor hade hon spikar och chokladkakor och en mörkgrön vattenflaska i metallhyska.

Hon talade omständligt och övergrammatikaliskt. Hon hade vanan att inleda varje uttalande med frasen ”Vi får inte lov att ...”

Denna juninatt år 1983 var mulen och mörk. Strax efter midnatt stod vi runt Fritz grav.

Conny var hennes motsats. Han var längre än några av de vuxna scoutledarna. Han var tanig och seg och stark och kutryggig. Han gick i jeans och t-shirt. Det fanns inget i hans framtoning som röjde att han var scout. Inget mer än kniven i bältet. En scoutkniv med blått plastskaft. Den här sommaren hade jag observerat att han ibland ställde sig bakom ett stuprör och rökte.

Jag såg aldrig Conny och Carro tala med varandra. Det fanns bara denna tysta överenskommelse: de delade på makten.

De kontrollerade berättelsen om Fritz.

När någon annan berättade fel korrigerade de i sovsalens mörker, med lugn auktoritet:

– Kötthövve. Han flöt iland fattar la du.

Vi låg i mörkret och pratade om Fritz.

Den gamla vana berättelsen om Fritz, utmejslad under långa nätter och överantvardad via muntlig tradition – antagligen mellan många generationer av scouter – var enkel nog:

Fritz hade varit tysk ubåtskapten under Första världskriget. Hans ubåt hade torpederats. Han hade flutit i land på Brännö och begravts i ett stenröse.

Han gick igen.

Han kunde få ljuset i glödlampor att vibrera och slockna under några sekunder: då ville han oss något.

Vid varje scoutläger hände det någon gång att vi lämnade baracken på natten och vandrade till Fritz grav. Det var en ritual. Det tog tio minuter att gå dit, över berg och några ljungskrevor. Sedan stod vi tysta i ring runt Fritz stenröse.

Denna juninatt år 1983 var mulen och mörk. Strax efter midnatt nådde vi Fritz grav. Det enda ljus som syntes var de åtta fönstren i scoutstugan och några lyktor som belyste en stig och som i sina ljuspunkter bildade ett spegelvänt S.

Då hörde jag mig själv säga:

– Ja vågar tjitta en kniv på Fritz grav.

Carro började:

– Vi får inte lov ...

Men så ändrade hon sig. Det hade varit ett brott mot rangordningen, ett subordinationsbrott, om någon av tolvåringarna hade kastat sin kniv på Fritz grav. Carro måste göra det. Hennes kniv hade skaft av renhorn.

Hon släppte den ceremoniöst i kanten av Fritz gravhög.

I samma ögonblick gick något som påminde om en hickning genom belysningen i sänkan vid stugan och stranden. Ljusen i scoutgården skälvde, grumlades och vibrerade i någon sekund innan allt tändes skarpt och ljust på nytt.

Det var oro runt graven nu. Men Conny måste kasta sin kniv. Han var spelets fånge. Han höll kniven nonchalant nere vid höften. Han kastade den i en liten båge mot mitten av röset. Den landade med ett torrt sprucket ljud.

Först hände ingenting.

Sedan släcktes utomhuslyktorna, två åt gången. Sedan slocknade allt.

Hela Brännö – det av ön som vi kunde uppfatta – lades i mörker. Den låga stjärnlösa natthimlen slöt sig runt oss.

Vi stod tysta i några sekunder. Sedan skrek vi. Sedan sprang vi.

I vuxen ålder har jag fått höra att Fritz grav i själva verket var ett stenröse från bronsåldern. Men bronsåldershövdingar tycker kanske inte heller om att någon kastar kniv på dem.

Vi pratade aldrig mer om ubåtskaptenen Fritz. Och nu är alla spöken döda.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.