Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kristian Wedel: Det är mitt fel att ingen kan skriva

”Det är språkvård som salongssällskapsspel. Den som säger svenskalärare och kollegor riskerar inte att bli missförstådd.”

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Universitetslärarna klagar över att studenterna inte längre kan skriva begriplig svenska.

Här skulle jag naturligtvis kunna vända den roliga sidan upp och säga att studenterna därvidlag blir alltmer lika professorerna.

Men jag avstår.

Någonting har inträffat under – låt oss säga – de senaste fem åren. Något slags semantisk vall har fallit.

Jag har alltid varit språkfelfinnare. Jag har varit något av en specialist. Framför allt har jag varit specialist på att inte hitta mina egna fel.

Men tidigare har felfinnandet handlat om fel på ett slags anekdotisk nivå. Det har varit skojiga särskrivningar. Det har varit frågan om att angöra något, om det kan heta båt i stället för fartyg, sekundmeter istället för meter per sekund, hårdra i stället för hårddra, stupränna istället för stuprör.

Naturligtvis kommer jorden inte att gå under för att förmågan att skriva går förlorad.

Det är pimpinett och harmlös språkvård att diskutera om det heter rättshaveristisk (efter en havererad rättvisa) eller rätthaverisk (efter någon som vill hava rätt.)

Eller att det heter kolleger, svensklärare, struptag och att ta det säkra för det osäkra.

Att hålla reda på att den som har ett gott öga till någon kanske inte har så goda avsikter.

Att veta att Leo Tolstoj inte kan heta Lev Tolstoy i en svensk text.

Det är språkvård som salongssällskapsspel. Den som säger svenskalärare och kollegor riskerar inte att bli missförstådd.

De gamla anekdoterna om hur ett felaktigt placerat kommatecken i ett telegram tog livet av en livstidsdömd fånge som skulle ha benådats av kungen (Avrätta ej, vänta på mig respektive Avrätta, ej vänta på mig) har alltid kunnat bemötas med den trygga och fryntliga invändningen:

– Det viktiga är väl att man förstår.

Ja, det är ju det.

Men de senaste åren har jag nåtts av en del skriftliga meddelanden. Jag tänker inte citera dem, det vore hjärtlöst. De kan vara författade av representanter, de kan vara nästintill officiella aktstycken eller kommunikéer, ibland med kommunala eller statliga avsändare. Jag begriper dem alltså inte. Jag förstår verkligen inte vad det står. Jag uppfattar en allmän buljong av stämningslägen där man som läsare på sin höjd kan identifiera grundsmaken – salt eller surt eller sött eller beskt – men all mer precis förståelse är utesluten.

Allt detta är mitt fel.

Med mitt menar jag vårt, sjuttiotalisternas, fel.

Vi har aldrig varit något vidare på plocka ut satsdelar. Vi har haft en dunkel uppfattning om adverb och konjunktiv. Vi har klarat oss hyggligt ändå, tack vare en god språkkänsla.

Tyvärr var det inte vår språkkänsla.

Det var fyrtio- och femtiotalisterna – i några fall trettiotalisterna – som räddade oss.

Vi var lite rädda för dem. Några av oss jobbade på tidningar och hade dessa kolleger som korrekturläsare.

Av vana eller självbevarelsedrift har vi skrivit begripligt.

Tyvärr har vi ingen aning om hur vi ska få andra att skriva begripligt. Det finns ingen styrsel i våra kunskaper. Vi har alltid snitsat till det på ett ungefär, och så har någon rättat det. Vi har ingen aning om hur vi ska rätta andra. Vi vet helt enkelt inte vad vi gör.

Naturligtvis kommer jorden inte att gå under för att förmågan att skriva går förlorad.

Det kommer inte att i framtiden saknas hovrättspresidenter och professorer och generaldirektörer och fältmarskalkar. De kommer framför allt inte att sakna åsikter eller synpunkter. Det är bara det att ingen kommer att förstå vad de skriver. Om tjugofem år kommer ingen att uppleva detta som ett problem eftersom ingen kommer att minnas att det fanns en tid när det gick att förstå vad någon skrev. Hur skulle förresten den kunskapen traderas över generationerna?

Ingen kommer alltså i framtiden att beskärma sig över att det saknas hovrättspresidenter och statsministrar och professorer som kan uttrycka sig i skrift. Skrivförmåga kommer att betraktas som en perifer, aningen exklusiv, men i grunden onyttig kunskap, ett slags partytrick, ungefär som att kunna gå på händer.

Eller som att vifta med öronen.

Den här generationens felfinnare är 1842 års folkskolereforms sista dödsryckning.

Sedan kommer det att bli tyst. Eller snarare: tvärtom, det kommer att bli motsatsen till tyst. Allt som återstår kommer att vara det stora pratet.