Jag, Karin Fingal, besvarar frågor från förvirrade läsare som känner att de behöver guidning i det göteborgska.
Hej Fröken Fingal! Nu behöver jag hjälp. Jag förstår inte varför det rivs så mycket i Göteborg? Jag som kommer från Lunds inre stadskärna (bevarad sedan vikingatiden eller nåt sånt) förstår inte detta. Halva stan verkar ha rivits på 70-talet. Det låter som om alla göteborgare är ledsna för det, men ändå rivs det mer? Lundapöjk
Tjenare. Din fråga är enkel att besvara. I Göteborg kör vi enligt metoden ”gör om – gör rätt”. Alltså från grunden. Vi håller inte på med renovering, spara det som går att spara, fixa till resten, bygga vidare på det som finns och så vidare, osv, osv. Nej, om exempelvis, rent hypotetiskt, (taget rakt ur luften) några stycken på ett museum inte gillar att jobba där – ja då stänger vi helt enkelt det museet. Pang bom, lätt som en plätt! Bommar igen dörren bara. Sådärja! Gött, då var det problemet ur världen. Sedan börjar vi på ny kula igen och det tycker vi om. Snart har alla glömt att museet (återigen har detta exempel ingen motsvarighet i verkligheten) någonsin funnits och när det öppnar igen blir alla glada. Hurra! Vi har fått ett nytt museum i stan! Kanon.
Den här metoden har gjort underverk för vårt humör genom tiderna. Metoden sker i fyra steg enligt följande: 1) Ta väck allt 2) glöm hur det såg ut 3) få något nytt på platsen och 4) bli begeistrad över hur bra det nya blev. När du upplever oss i Göteborg som trevliga och goa, ska du minnas att detta är en av hörnstenarna till vår attityd. Därför applicerar vi metoden på allt. Även stadsplanering där det förstås ingår rivning. Det som gör det knepigt är att vi inom just det området har en dubbelhet. Vi gillar de gamla delarna av Göteborg. Många tjötar om hur gött det var på Masthugget förr. Halva stan vill bo i Haga eller Majorna eller någon annanstans där husen är skeva. Ändå river vi områden med gamla hus. Varje gång det händer skärs ett litet hål i våra hjärtan. Men då tar vi till vår metod! Först protesterar vi jättemycket, sedan blir rivningen av ändå, därefter glömmer vi av hur det såg ut och slutligen blir vi jättenöjda med det nya resultatet.
Anledningen till att vi håller på så här ligger som vanligt i vår historia. Det är så käckt att man kan hitta svaren till allting i den. Vi har nämligen varit med om att staden flera gånger raserats av stora bränder. Det är så lätt att bli riktigt deppig i sådana situationer. Känna meningslöshetskänslor och få en buckla på sitt självförtroende. Kanske uppleva sig som ett offer och undra ”varför just jag??” Men hur skulle det se ut om tusentals nyligen hemlösa göteborgare satt på kajkanterna och surade? Muttrade ”varför ska just jag drabbas??” Alla drabbades ju när hela kvarter gick upp i rök. I till exempel branden 1813. Eller 1804 eller 1802 eller... ja, det finns många att välja mellan. Alltså bestämde vi oss för att ha ett annat sätt att närma oss problemet. Vi slog bort soten från handflatorna och tittade på de förkolnade tomterna. Sedan började vi bygga upp husen igen och när det var klart sade vi ”Nä vad fint det blev! Mycket bättre än före branden!” Sedan brann allt ner igen och då gjorde vi samma sak en gång till.
Såhär hade vi kunnat fortsätta länge. Om det inte vore för att fotografin uppfanns på 1800-talet. Numera är det svårare för oss att glömma hur det en gång såg ut. Det spelar ingen roll att det sprang råttor på bakgårdarna till husen i Nordstan. Eller att planken var ruttna och utedassen dragiga i Olskrokens gamla trähus. Eller att sophämtningen var sisådär i Nilssonsberg. På bilderna ser vi bara charmigt sneda trappuppgångar och uppradade ungar i gulliga mössor. Vi översätter bilderna till vår tid och tycker att husen är personliga och charmiga. Att de erbjuder sekelskiftesidyll och åtråvärt plankgolv i varje lägenhet. Mäklarna har gjort sitt jobb med oss och vårt ordförråd förstår du. Som du så riktigt påpekar är vi ledsna för att det rivs. Men på grund av vår historia är vi vana vid att kvarter jämnas med marken. Vi tycker inte att det är något märkligt när det kommer en byggherre och sopar rent några tomter. Vi betraktar det som en naturlag. Vi har till och med svårt att skilja på byggherrar och bränder.
Det är därför vi både ogillar rivningar och gång på gång accepterar dem. Vi vet ju inte hur vi ska ställa oss. Vi tillämpar vår metod (enligt steg 1-4 ovan) men blir inte riktigt nöjda. Inom oss gnager frågan: Kan man ställa högre krav på en byggherre än på en brand? Det verkar ju rimligt. Fast helt säker kan man ju inte vara. Bättre att ta till den gamla vanliga metoden istället. Och förresten, vilka krav ska vi ställa? Ja, i detta lever vi och det är tufft ska jag säga! Inte lätt att vara villrådig mellan nostalgins grepp och längtan efter att bara vara glad över något nytt och fint. Så då river vi gärna snabbt. Så har vi det överstökat. Puh, skönt, borta!
