Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ord, ord, ord, men vad säger de egentligen? Tjuvlyssnaren får absolut inte lägga sig i och kan därför inte veta om någon kastat sig ur en bil. Bild: Pia Naurin
Ord, ord, ord, men vad säger de egentligen? Tjuvlyssnaren får absolut inte lägga sig i och kan därför inte veta om någon kastat sig ur en bil. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Den omöjliga konsten att tjuvlyssna

Var det verkligen någon som slängde sig ur bilen?

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Tre huvudroller syns i det här dramat, talaren, lyssnaren samt tjuvlyssnaren, som råkar befinna sig nära talaren. Som därför inte kan undgå att höra.

”Nämen seriöst alltså…” börjar talaren, ”…Malin var så himla bra på människor, så -”

Talaren fortsätter nu utan uppehåll, ord, ord, ord, fyller luftrummet. Hennes lyssnare lutar sig fram, uppmärksamt, och inflikar då och då ett mm eller ett okej för att driva på berättelsen.

”Skit samma, sagt och gjort och så under ett halvår och det verkade bra – och – hon hade varit mån om de där samtalen och jag reagerade snabbt, men Malin, vad heter det nu igen, visste inte, och det var väldigt - och sen när vi väl träffades, som sagt, ja -

såg det inte riktigt lika

– och hon säger ingenting och det var la lika bra,

och sen så får jag – ”

Talaren sänker rösten, men hörs ändå -

”…så ringer min mamma och jag var så himla nyfiken på det,

- det började med små grejer, typ, tydligen,

och de var och fjällvandrade och så där – och sen, han var så jädrans –”

Talaren gör uppehåll för suck och kraftsamling, det är inte lätt att prata om det hon pratar om, vad det nu är, och hon fortsätter:

” - en behandling, måste tvinga henne och- äää

slängt sig ur - bilen -

och jag tror inte - och det var ju liksom

och - och inte HON ska du veta

jag blev arg

jag menar för att vara sambo -

jag är görintresserad

men – likt förbannat – ”

Lyssnaren inflikar ett okej med uppmuntrande frågetecken efter, okej?

Talaren fortsätter:

”Jag - ää - men - och jag bara ÄR så här

Vem han var och så där och jag jobbar ju själv med HR -

hans familj speciellt och mamman då, gjort en total kovändning, tillsammans med den där sonen, du vet,

så att – och nu undrar jag - och jag är så trött på det och

- men hon sa bara jaaa -- så att det, vad heter det,

hon är så jättepopulär, helt otroligt alltså”

Den andra, lyssnaren:

”Man får lita på sin egen känsla,”

Talaren fortsätter:

”Precis, precis, ja just det, det är ju det. Och så kommer detta. Tydligen även hemma. Så jävla falsk. Men jag vet ju då hur han var innan. Och nån har sett honom på en marknad. Sådana små tecken.

- som sagt var, men att – ja – nää –”

Lyssnaren igen, övertalande:

”Det är alltså -- tillåta och acceptera. Stopp.”

Båda skrattar till.

Talaren avrundar: ”Det är ganska intressant.”

Och tjuvlyssnaren, vad gör hon? Tar med sig dramat därifrån utan att ha fått facit för hon får inte lägga sig i, inte ställa frågor och hon vet att namn ska fingeras om hon frestas att återge konversationer. Det hör till spelets regler: de ord hon tjuvar sig till är inte hennes.

Kan det vara så, tänker hon, att en del människor av livet tilldelas rollen som talaren, andra är lyssnaren som triggar talaren att tala ännu mer, medan ytterligare andra är ofrivilliga tjuvlyssnare? Eller frivilliga, för den delen. Som får en kick av att avlyssna och uttolka och lösa samtidens gåtor, vad pratar folk om egentligen? Ofta misslyckas uttolkningen och blir till ren vantolkning. Så till exempel får tjuvlyssnaren aldrig veta vem det vad som slängde sig ur bilen, om nu någon över huvud taget gjorde det.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.