Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Utgrävningarna i Göteborg. Bild: Stefan Berg

Kristian Wedel: Den fulaste båten borde få en hedersplats på jubileumsfesten

Göteborg laddar för glamour - och då flyter detta elände upp.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Arkeologerna har grävt fram en hemförarbåt från 1600- eller 1700-talet vid Packhusplatsen, rapporterade GP häromdagen. Den (båten, inte Packhusplatsen) är sådär femton meter lång.

Jag har gått hela veckan och känt ömhet för denna usla båt.

Annars är det glam och glitter överallt när Göteborg laddar för fyrahundraårsjubileet. Gustaf Adolfs trinda pekfinger skiner som en fläsksvål, Ostindiefararen står så brun och grann, Börsen är nyputsad, Kopparmärra är nyryktad, Sjöfartsmuseet ska snart stiga ur sin kokong.

Och då flyter denna eländiga lilla hemförarbåt upp.

Det är en båt som aldrig har varit älskad. Den måste väl ha varit ny nån gång. I princip måste den väl det. Men jag tänker mig att den alltid varit smutsig, nött, lappad, usel, bräckt, stinkande, skev. En gång flöt den på Stora Hamnkanalen. Den dignade under hasselnötter, ved, vitling, mjöl, honung eller snus. Den fraktade saker.

Den var – överfört till en nutida förståelse – en ganska rostig grön skåpbil.

Hemförarbåtar på Stora Hamnkanalen i slutet av 1700-talet. Efter en teckning av Elias Martin. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Hemförarbåtar på Stora Hamnkanalen i slutet av 1700-talet. Efter en teckning av Elias Martin. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Det är sällsamt att tänka sig att arkeologerna, sett ur ett strikt funktionsperspektiv, har grävt fram en grön skåpbil. Eller snarare: att arkeologerna om tre hundra år kommer att gräva fram en grön skåpbil och att göteborgarna då kommer att betrakta den på samma sätt som vi i dag betraktar hemförarbåtar.

Jag har alltså gått i höstregnen tänkt på denna usla båt. Jag tänker mig att den en oktobermorgon år 1755 kavade ut till Stora Bommen, förbi vallarna och sänkverket. Vid årorna satt en gubbe och sög på en lång kritpipa och ungefär där Stenpiren finns idag låg en rundgattad eländig skuta som kommit från Oslo med en full och sur skeppare. De välte över säckarna och lådorna och rodde och drog och svor. Allting var lite på sniskan. Den fula lilla båten låg med sin smutssvarta nästipp i kanalen och så stannade man utanför fru Sahlgrens trappa på Norra Hamngatan och vältrade upp säckarna.

Det luktade sill på kajerna och i kanalen kom en död råtta flytande upp-och-ner.

I detta gamla Göteborg fanns förstås allongeperuker och ostindiskt porslin, fregatter, papegojor, dueller, djupblå draperier, silverlampetter, uniformerade lakejer, länstolar, remmare, burgundiskt vin och spinetter. I månskenet singlade snön över kofferdikaptenen som var på väg hem i sina kantiga stövlar. Kommendanten stod vid Kungsporten och tog en konjak i pälsen. Det var punsch, te, muskot, pirater. Det var trygga välbärgade feta järnhandlare, med högbarmade fruar som skred fram som fullriggare. Det var guvernanter och döttrar som broderade på stramalj.

De fanns.

Men de var ju inte så många.

För de flesta göteborgare var ju pigor, båtsmän och knektar. De var grå och trasiga av rödsot och tandvärk. Det var utsvultna och hopträngda under läckande halmtak. De levde av gröt och sill och ibland dog de av det. De tvättade sina kläder med klappträn på flottar i de smutsiga kanalerna. De sov på ruttna halmmadrasser. De satt i långa vinterkvällar runt sura vedbrasor och drog upp soten i lungorna och de var gamla vid fyrtio års ålder.

De smugglade och bråkade och svalt och söp och slogs.

Ibland gick de i leran längs älven och satte sig en kväll på krogen Sista Styvern vid Stigbergsliden.

Göteborg var de gråa husen, de grå gatorna, de grå människorna, de grå båtarna.

Det är därför jag gillar hemförarbåten på Packhusplatsen.. Den var ful, lappad, trasig, billig i drift och inte helt luktfri. Den var så att säga en majoritetsgöteborgare. Den var älskad av ingen. Den är värd ett äreminne. Jag hoppas att den får plats på fyrahundraårsjubileet.