Tryckfelsnisse är fan själv.
Tryckfelsnisse är fan själv. Bild: Cissi Welin

Lars Fritsch: Den eviga kampen mot Tryckfelsnisse

Det fick inte bli fel. Men jag glömde läsa rubrikerna.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Tryckfelsnisse är det ständiga spöket för den som publicerar sig. Man slår upp sin tidning glad över att man fått in en text på Världens gång, läser förnöjd och tycker att detta är ju faktiskt inte så dåligt. Då ser man felet, och ruelse är den enda känsla man därefter känner för den satans texten.

Nuförtiden är Tryckfelsnisse ofta en själv. Förr kunde man skylla på sättarna. De skrev av från ett manus till en text i en sättmaskin som gick att trycka i tidningen. De kunde ofta rätta stavfel och andra konstigheter. Men de kunde också göra fel. Så Tryckfelsnisse kunde man alltid skylla på. Nu finns de inte längre.

ANNONS

Jag är inte bra på att läsa korrektur. Fast numera får man ju inga och det är väl lika bra det. Stavningsprogrammet i datorn håller reda på hur det stavas. Ofta stavar den rätt, ofta fattar den fel. Man tänkte sig att skriva ”vad i hela världen” men stavningsprogrammet godkänner utan att tveka ”vad i hela värden” också. Plötsligt är det en helt annan värd det är fråga om.

I stället för korrektur skall man noggrant läsa igenom sin text innan man skickar den till publicering. Jag läser nog mina texter, men jag läser vad jag tror att jag skrivit och inte vad där står. Det är rätt så förvirrande. Jag menar att jag skrivit ”skrivit” och inte skrivet, och läser det som om det står skrivit, men det gör det ju inte. Det blir fel.

Jag förtränger mina fel. Jag är ganska bra på det. Det tar inte många dagar så är det glömt.

Utom då prefafaeliterna. Så genant. Jag skrev ett kåseri för Världens gång någon gång i februari om minnet. Jag skrev om att På spåret snart skulle ta slut och vad skulle man då göra av sina fredagskvällar? Jag undrade om Kontrapunkt skulle återkomma och menade att svaret på frågorna i det programmet var svåra, som till exempel Dante Alighieri, Mendelssohns pianokonsert nr 1 i G-moll och prefafaeliterna. I stället för prerafaeliterna.

ANNONS

Inte heller Världens gång-redaktören upptäckte prefafaeliterna. Där fick jag för att jag antydde att jag skulle kunnat svaret prerafaeliterna på en imaginär fråga.

Men värst ändå var nog Ta´t lungt som en rubrik över ett uppslag i Epa-Revyn. Det var en tidning som distribuerades till alla Sveriges hushåll. Över tre miljoner var de på den tiden. Den gavs ut av AB Turitz & Co som ägde hundra Epa-varuhus med 12 000 anställda.

Jag skrev om att På spåret snart skulle ta slut och vad skulle man då göra av sina fredagskvällar?

Turitz var kund till Stendahls Annonsbyrå. Där var jag så kallad kontaktman och skulle läsa korrektur på sagda Epa-Revy. Jag läste noga varje ord för sig och upprepade det tyst för mig själv. Och så läste jag ett ord till. Det fick inte bli fel. Men jag glömde läsa rubrikerna. Och i en av dem stod det Ta´t lungt.

Det var tryckaren som upptäckte felet. Han ringde mig sent en afton och berättade det. De hade tryckt 100 000 exemplar, stannat pressarna och rättat stavfelet. Frågan var vad de skulle göra av de 100 000 feltrycken? Skulle de makuleras eller distribueras?

Jag fick en utskällning av min chef, Sven Bjersér, när jag ringt upp honom och redogjort för läget. Jag framhärdade med min fråga, vad skulle ske med feltrycken? Det handlade ju om en hel del pengar för vår annonsbyrå. Sven svarade; ”skicka skiten till övre Norrland, där kan ändå ingen jävel stava”.

ANNONS

Han hade rätt. I Norrland tog de det lugnt, ingen klagade på stavningen.

Och så var det här debaclet med avslutningen på min senaste text. Den handlade om att jag dagen efter Rysslands invasion av Ukraina skickat en text till redaktör Wedel med 1 002 tecken med invektiv. Men redaktör Wedel gick inte att få tag på. Ingen invektivtext blev publicerad.

Så då skrev jag om det i stället. Om hur jag mejlat redaktören, inte fått texten publicerad och i efterhand tyckte att det inte var en särskilt bra text, varken välgenomtänkt eller välskriven. Den var en ganska alldaglig. Men jag avslutade den med:

Jävla as.

Och syftade på Putin. Det skulle kännas som en lättnad för mig att få kalla honom det.

Och så kom söndagen då min text skulle publiceras. Jag gick ut och hämtade min tidning, bläddrade mig fram till Världens gång. En ukrainsk flagga illustrerade sidan. Den var mycket vacker. Jag ögnade igenom min text.

Jävla as var inte med!

Jag hade blivit censurerad!

Jag mejlade redaktör Wedel. Han var oförstående. Förklaringen, visade det sig, var att ”vinjetten av misstag lagt sig över texten. Det var inget avsiktligt redaktionellt ingrepp.”

Tryckfelsnisse hade varit framme. Så typiskt att han skulle ställa sig på det jävla asets sida.

ANNONS

Här finns Lars Fritschs ursprungliga text (inklusive avslutningen):

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS