Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skatan på bilden har inget samband med skatan i texten.  Bild: Jari Välitalo
Skatan på bilden har inget samband med skatan i texten. Bild: Jari Välitalo

Lars Fritsch: Den döende skatan

Den hade bestämt sig för att gå hädan under vårt fågelbord.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Skator är gycklare. Har man en gång sett två skator jävlas med en katt inser man det. Katten kurar ihop sig till ett språng mot skatan som spankulerar omkring en liten bit framför den på långa oförvägna ben, till synes obekymrad. En andra skata smyger bakom katten, hoppar fram och nyper den i svansen. Katten far runt, skatan flyger skrikande iväg: Du kan inte ta mig, jag flyger! Och då passar den första skatan på att knipa till i kattsvansen. Katten snor runt igen efter plågoanden, hukar sig till språng, den andra skatan kommer tillbaka, nyper till igen.

Man kan förstå det här uppförandet när det gäller skators relation till katter, de vill näpsa en livsfarlig fiende.

Men inte när de gör samma sak med ofarliga harpaltar. Då framstår det mera som mobbning. Lätt sadistiskt faktiskt.

När vi kom hem i fredags satt det en skata under fågelbordet. Inget konstigt i det, men den var uppburrad och rund och flög inte iväg när vi körde förbi på bara någon meters håll. Att det var något fel insåg vi när vi gick intill den på väg in och den fortfarande inte flyttade sig utan bara satt där och såg ömklig ut.

Och när den masade sig undan gick den som en and med kroppen horisontellt och bröstet bara några centimeter över marken. Friska skator hoppar på långa, blanka ben med kroppen vertikalt och ser sig tyket omkring efter nästa ohägn att ställa till med. Den här hängde med huvudet och hasade omkring och pickade i sig av smulorna från talgbollen som fallit till marken.

En sjuk skata, sa jag till min trevliga fru, och nu har den kommit hit för att dö under vårt fågelbord. Realist som jag är. Hon hoppades att det inte var så illa, och det intalade vi oss när den var borta senare på eftermiddagen.

I skymningen var den där igen, men det sa jag ingenting om.

Dag två: Den döende skatan har bestämt sig för att göra det under vårt fågelbord. Den äter smulorna från talgbollen och ett och annat solrosfrö. Den drar sig undan över gräsmattan när vi närmar oss, men jag har inte sett den flyga.

När vi tittade ut genom köksfönstret satt den där i det kalla regnet.

Jag tog fram dammsugaren, och senare när jag kom ut i köket igen var den fortfarande kvar och såg lika eländig ut.

Jag delade tre skinkskivor i småbitar och gick ut i regnet och lade bitarna på marken under fågelbordet. Skatan hoppade undan några meter, och när jag kikade ut genom köksfönstret hade den kommit tillbaka och åt av skinkan. När jag skakade trasmattorna var den borta. Jag hoppades att skinkan botat den. Hoppas kan man ju alltid.

Den fick tre prästostskivor, den åt och flög igen, flaxade iväg och gömde överskottet nere vid vedboden.

Dag tre: Strålande sol och frost. Skatan har inte setts till, kanske har den dött, kanske klarat sig. Det töade, frosten värmdes bort från tak och träd. Men fram på eftermiddagen var den tillbaka. Den satt där i solen under talgbollen lika uppburrad som förut. Den fick skinkskivor. Den hoppade undan när jag lade dit dem, men hoppade fram när jag gått därifrån och åt med god aptit. Den verkade lite piggare.

Och sedan flög den! Upp på carporttaket (Sicket ord!) och ner igen. Sent på eftermiddagen satt den i en hasselbuske en bit ner i branten.

Dag fyra: Det var vad meteorologerna brukar kalla halvklart idag. Solen glimmade till, det mulnade och klarnade upp om vartannat. Det var fem grader varmt. Sent i går kväll var det lika många grader kallt. Den döende skatan var tillbaka under fågelbordet. Den fick tre prästostskivor, den åt och flög igen, flaxade iväg och gömde överskottet nere vid vedboden.

Dag fem: Skatan var kvar men verkade tröttare. Den satt uppe på fågelbordet och försökte hacka på talgbollen, men kom åt dåligt. Den fick rätt mycket av köttfärsen vi skulle ha till köttbullarna. Den åt långsamt, satt mitt bland färsbitarna och tittade sig omkring. Så tog den en bit och gick med sin andaktiga gång och stoppade ner den i grusgången. Den mår inte bra, men planerar för framtiden.

Dag sex: Skatan fick grevéost. Den såg lika ömklig ut, men den flög. Ostbitarna åt dock vår katt Selma upp.

Dag sju: Ingen skata.

Dag åtta: Fortfarande ingen skata.

Dag nio, tio, elva, tolv: Ingen skata.

Antingen hade den dött eller också anslutit sig till den skränande skocken som varje morgon äter gårdagens matrester, som jag lägger ut till dem nere vid den stora granen. De som är pigga och nytra och går på långa ben med högburet huvud och inte verkar oroa sig för någonting, och alls inte för döden.

Om den dött, sa min djurvänliga fru, så fick den i alla fall god mat innan den gjorde det.