Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Nilsson: Demi Lovato läser lusen av Trump

Unga människor i bland annat Turkiet, Ryssland och Brasilien skickade hjärtskärande hälsningar till Demi och varandra: Så har vi det också!

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen skickade jag en länk med en ny Demi Lovato-låt till min dotter.

När jag stoppade undan mobilen efteråt tänkte jag att det där var ju lite konstigt. Jag menar: Demi Lovato? En före detta tonårsstjärna som närmar sig trettio. Gillar jag hennes musik? Njae. Så varför?

År 2009 skaffade vi Disney Channel till barnen. Det var en stor sak då. Varje eftermiddag när jag kom hem satt min son och min dotter framför TV:n och kollade på Disneyserier, och jag satte mig bredvid och de var fortfarande inte större än att de kröp tätt intill mig.

Det var program som Hannah Montana och Magi på Waverley Place. De där serierna var fulla av barnstjärnor som senare skulle bli vuxenstjärnor, sådana som Miley Cyrus och Selena Gomez.

Och så Demi Lovato då. Hennes serie hette Sonnys chans.

Ett stort privilegium med att ha barn är att man upp till en viss ålder har tillgång till deras inre värld. Man ges tillträde till ömtåliga lekar, tankar och fantasier.

Under en period läste vi till exempel Harry Potter-böckerna och min son gick ständigt omkring med trollstav i handen och Harry Potter-glasögon på näsan. Det var som om Harry hörde till familjen.

Och det var samma sak med de där Disneystjärnorna: jag tyckte nästan att jag kände dem.

Efter Disneyåren blev Demi Lovato popstjärna, men sedan gick det snett för henne: droger, ätstörningar, strul. Det finns antagligen ingenting som kan sabba en människa så totalt som att ha varit barnstjärna.

Demi drack, tog kokain och annat. Tog en överdos till slut, men räddades till livet efter att snabbt ha kommit till sjukhus.

Fast vid det laget hade jag faktiskt glömt bort henne. En annan sorts verklighet än den Disney levererar hade tagit över familjens liv. Vår son fick en hjärntumör och dog efter några års sjukdom, och vi tre som fortfarande levde vacklade fram genom dagarna i ett kompakt mörker; vi hade nog med att bara stå på benen.

En dag i förra veckan dök Demi upp på min mobilskärm igen.

Den nya låten, Commander in chief, var en protestlåt mot Donald Trump.

I texten vänder sig Demi direkt till presidenten och läser lusen av honom som om hon talade till ett sällsynt ouppfostrat barn. Hur uppför du dig egentligen? Hur kan du vara så självisk? Varför ljuger du jämt?

Det är inte precis första låten som attackerar Trump. Men när jag scrollade i kommentarerna blev jag alltmer tagen.

Det vällde in meddelanden från länder med auktoritära ledare. Unga människor i bland annat Turkiet, Ryssland och Brasilien skickade hjärtskärande hälsningar till Demi och varandra: Så har vi det också! En egoistisk gubbe utan respekt för demokratin styr även hos oss!

För dem handlade låten lika mycket om Erdogan, Putin, Bolsonaro.

Minns ni optimismen från internets barndom? Det där om hur mycket bättre världen skulle bli när folk kunde kommunicera direkt med varandra?

Så blev det inte. I stället fick vi övervakning, polarisering och kommersiell monokultur.

Men i Demi Lovatos kommentarsfält var det som om den där gamla optimismen blommade upp igen.

Världen är här, allt är samlat och det finns hopp.

Min dotter bor i Stockholm nu, och min son kan jag bara besöka på Västra kyrkogården.

Men jag skickar en poplåt med en före detta barnstjärna som haft ett tufft liv, och för ett ögonblick är allt nära igen, barnen är hos mig, sitter tätt intill mig i soffan.