Klockan är fem en lördagseftermiddag i april och jag sörjer. Ute lyser solen, men det är ett förrädiskt aprilväder: solsken och isvindar. Häromdagen kom till och med en hagelskur. Förvirrande. Det är som i någon bok från romantiken där vädret återspeglar sinnesstämningar.
Nyheten om PO Enquists död nådde mig samma dag som jag påbörjat en omläsning av Camus. Pesten förstås, romanen alltså. Den är både sorglig och intressant. Bitvis rolig till och med, romanen alltså. Döden är bara sorglig.
Jag tycker mycket om PO Enquists böcker. Sekonden, om den där norrländska släggkastaren som fuskar, och inte minst Kapten Nemos bibliotek. Jag minns den som djupt fascinerande. Det var länge sedan jag läste böckerna, men jag kommer ihåg att de utmanade och var lite svåra att förstå sig på, men lämnade ett stort avtryck.
Denna lördagseftermiddag sörjer jag allra mest radiosporten. För jag brukar ju laga mat, ta mig en öl och lyssna till referenternas trygga stämmor.
Enquist har skrivit en novellsamling som heter Berättelser från de inställda upprorens tid. Jag har inte läst den, men titeln ringer ständigt i mina öron i dessa dagar. Det är förresten en formulering jag är hjärtligt trött på: i dessa dagar. Det är som att allt måste kopplas till och förklaras med dessa dagar. Kanske är det så det måste vara. Kanske är det så för mig också. Trött blir man hur som helst.
I dessa dagar blir ju konserten jag såg fram emot förstås inställd. Eller snarare uppskjuten. Men det gör väl inget, det är ju inte det viktigaste här i livet med konserter.
I dessa dagar måste jag meddela tolv stycken 11-åringar att Gothia cup, det får vi spela ett annat år. Vi får under tiden träna och spela matcher utan publik. Det är ju alltid något.
I dessa dagar hålls konferenserna på en skola i den medelstora svenska staden via en digital mötestjänst. Det går sådär. En slöjdfröken som jobbar hemifrån ser jag bara frisyren av, en trött musiklärare har en krånglande mikrofon och låter som en sluddrande fyllbult när han ska ge sin syn på de senaste organisationsförändringarna. Emellanåt är det enda man hör en tjutande rundgång. Men det blir väl bättre, folk vänjer sig.
I dessa dagar får jag delta i min mammas 70-årskalas på länk. Det är förstås bra att tekniken möjliggör just detta. Jag får exempelvis ta del av en suddig sekvens med min far ihållandes ett champagneglas, diffusa trädgårdsbilder och konstnärliga in-zoomningar på gamla solstolar.
Mail från barnens skola: ”I dessa dagar måste vi tyvärr meddela att skolavslutningen är inställd, vi hoppas på att läget är ett annat nästa år”.
Denna lördagseftermiddag sörjer jag allra mest radiosporten. För jag brukar ju laga mat, ta mig en öl och lyssna till referenternas trygga stämmor. Jag vill höra Christian Olsson dramatiskt konstatera att Gais åkt på en tung uddamålsförlust borta mot Degerfors i ett kallt vårregn. I dessa dagar är det för mycket begärt. Det spelas inga fotbollsmatcher på Stora Valla i april detta nådens år.
Och på tv säger de håll ut! Håll i! Det handlar om månader, kanske år, kämpa!
Och det gör man förstås, för något egentligt alternativ finns inte.
Man håller ut, hoppas att det blir bättre, man vänjer sig, man tänker ”det kunde alltid varit värre” och ”det är alltid något”. Man fortsätter.
Jag tröstas av tanken på att vi i alla fall är tillsammans i mörkret, ingen är ensam om allt det märkliga och jävliga. Vi kommer ut på andra sidan någon gång.
Denna berättelse från de inställda skolavslutningarnas tid har blivit dyster. Den måste lättas upp. Tur att jag har vänner som är bra på sådant. Vad ska du göra på semestern? frågade jag min kära kollega häromdagen.
– Jag ska väl göra det jag gillar mest: umgås med min familj, läsa böcker, träna lite, ta en öl på uteplatsen och titta på när solen går ner.
High five på den min vän. Eller möjligen någon märklig armbågshälsning i stället. Allt ordnar sig. Vi är tillsammans i mörker, men det går över. Dessa tider är som gjorda för att ta en öl och titta på en sol som går ner. För eller senare går den ju upp igen.
