Och så till sist, efter nästan två år av avstånd och handtvätt, har även jag fått Covid. Omikron. Det känns först nästan som att jag bara fått en fjärde vaccination. Jag blir riktigt upplyft. Sedan blir det trist och ensamt trots att jag prickat in tidpunkten väl. Jag kan nämligen ägna dagarna åt digital filmfestival. Digitala människor har dock sitt begränsade underhållningsvärde. Man kan inte krama dem och inte ens föra ett vardagligt samtal. Man får prata med sig själv och umgås med sina tankar och minnen.
En ruggig höstdag, före munskyddens tid, fördriver jag lite tid på ett kafé i Stockholm. Alldeles intill mig sitter två herrar med varsin öl. Vet du, säger den ena mannen förtroligt till den andra, när jag går på lokal brukar jag fråga om jag kan ha glömt mitt paraply där vid mitt förra besök. Kamraten hummar frågande. De brukar vilja veta vilken färg det var på paraplyet, fortsätter mannen, och då säger jag svart. Det finns alltid ett svart paraply som någon glömt. Om de ber mig titta i paraplystället, så tar jag ett mönstrat eller färgglatt. Folk är så slarviga, de tar inte hand om sina grejor. Innan jag går kastar jag en blick mot männens bord och ser att den ene ömt kramar trähandtaget på ett mörkblått, diskret mönstrat paraply. Jag föreställer mig den brokiga familjen av paraplyer i hans hall. De har det bra där.
Jag har aldrig hört en enda kulturpersonlighet beskriva läsandet av Proust som något annat än en prestation och det gör mig nyfiken.
Häromdagen, när det regnade, gick jag in i Domkyrkan. Jag hade inget paraply med mig, så varför inte söka skydd i Guds hus? Det är gott nog även för en hedning som jag. Ett stort ljust och lugnt rum mitt i staden. Det är kanske tur att det finns religion ändå, om än bara för detta. Här kan man få vara ledsen. Hit kan man släpa sin besvikelse och sorg, även om den i jämförelse med andras är obetydlig. Här skulle många människor kunna mötas och ställa sina plågor som paraplyer i ett ställ.
Men nu sitter jag och Omikron i soffan. Nio filmer har det blivit så här långt. Några riktigt bra och andra säkert också bra utan att jag riktigt märkte det. Ni vet, när man förstår att det nog egentligen är bra, men saknar förmåga att uppleva storheten i sekvensen där en fast kamera registrerar rörelserna hos en äldre man som petar i en falnande eld. Det påminner mig om känslan jag kan få när jag har på mig min allra coolaste blus. Den har ett vackert mönster i fantastiska färger och sitter väldigt bra, men jag störs lite av upplevelsen att blusen och jag spelar i olika divisioner. Jag kan få för mig att folk tittar på mig och blusen på samma sätt som de skulle göra om jag varit på dejt med Idris Elba. En krypande upplevelse av otillräcklighet.
Det skulle förstås också kunna vara så att det inte är så märkvärdigt med skitsnygga kläder, dito filmstjärnor eller långdragna filmsekvenser. Vad vet jag? Jag som aldrig ens övervägt att läsa ”På spaning efter den tid som flytt”, litteraturens motsvarighet till att göra en Iron Man. Något man tycks göra av en enda anledning: Att klara av det. Jag har aldrig hört en enda kulturpersonlighet beskriva läsandet av Proust som något annat än en prestation och det gör mig nyfiken. Jag inser att jag, som den vetgiriga person jag är, alltid kommer att ha fler frågor än svar, delvis därför att jag är lite lat och aldrig kommer att orka läsa Proust.
Jag går min karantänpromenad, idag bort till kyrkogården. På en sten nära ingången står det bara ”Bland andra.” Så sant som det är ristat. När jag kommer hem får jag syn på mitt eget paraply i hallen. Alldeles ensamt hänger det där. Så kan vi ju inte ha det.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
