Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Göran Dalhov: Coronareservatet

Göran Dalhov ser urgamla rutiner brytas vid Delsjön.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Precis där radhusen slutar i Rikets andra stad, ligger vildmarksdimman tät över näckros och gäddnate. Lövkrattet delar sig nätt för stigen mot sydudden. En bergklack leder till vattenbrynet för tjänstemannaskor eller pojksandaler. Mot söder, vattenblänk mellan vassruggarna, ännu bara antydda i sina växtsäten. Håller inte krickan till härinne mellan bugande al och hassel, så finns hon söder om vägbanken på motsatta sidan. Knipgubben strimmar vattenspegeln med honan i tät kolonn. Nickar och knispar. Sävsparven på fjolårsvassens vippor. Hans visa blandat med krickans oroliga kreck, kreck och smådoppingens fallande drill var Svartjärns signatur.

Uppe från branterna nådde förr gulsparvens räkneramsa som senare överröstades av grönsångare och svarthätta från sydbackslunden under berget. De enda gånger jag kan minnas att jag skolkat, har varit för exkursioner hit. Jag föredrog taltrast vid svarttjärn våren 1981 före dåvarande bostadsministerns Georg Danells Chalmersföreläsning i Arkitektur. Inte som en revolt, det var jag alldeles för barnslig för.

Utan bara för att jag föredrog det.

Ända sedan Lars Sundqvist och jag gjorde expeditioner hit har jag älskat platsen. Vi anlände med tetraminburkar, lim, honung, kikare, plastpåsar samt havererade likströmsmotorer och annat som forskare i allmänzoologi, kan behöva. Åtminstone forskare i åldersgruppen åtta till nio år. Många har exploaterat naturavsnittet i östra Göteborg för sin friluftslängtan. Närmare bestämt ungefär 150 000 personer om året. Hursomhelst fångade Lars och jag vattenloppor i Svarttjärn, till våra svärdbärare.

Sedermera byggde Mikael och jag timmerkojor för att försöka locka dit Elisabeth och Birgitta. Vilket vi naturligtvis aldrig vågade. John räknade alla fåglarna han såg två gånger om dagen i två år och författade en sammanställning som borde ha blivit prisbelönt. Och det blev den också. Johan och jag mätte upp två provytor på var sin sida om sjön där vi tillbringade minst tre timmar två eftermiddagar, varav den ena i regn. En hel termins skrivmaskinsflit, hårt redigeringsarbete och tillsammans fem fläskläppar resulterade i ett pris från självaste utbildningsministern och vi hamnade i Tunisien som Sveriges representanter på World Environment Youth Conference 1977.

Jag har mycket att tacka min närmaste vildmark för. Och vet ni vad. Det har faktiskt de flesta svenskar. Få folk har en sådan orörd natur inpå knutarna som vi.

Förra helgen gick Kerstin och jag en helgrunda. Men inte runt Härlanda Tjärn. Rutinerat valde vi Östra Stigen till Bertilssons Stuga via Östra Långvattnet för att få vara lite i fred i vildmarken. Icke. Det kändes som att gena genom Hyde Park. Eftersom jag är en timme varje dag i Delsjön har jag inte kunnat undvika att notera hur besöksfrekvensen normalt brukar se ut. Så här ser det ut: halva senare augusti och första delen av september. Två veckor efter nyår. Två veckor under första vårvärmen. Alltid 16:30-18:30.

I övrigt tomt.

Men plötsligt är det som när Gunvald Larsson blir upprörd i Beck.

Nu gäller inga regler längre.

Varenda upptänklig fikaplats är befolkad. Varje udde besatt. Terrängcyklister, motionärer, idrottsklubbar, bokklubben, ölgänget och vanligt hederligt folk som vi själva är ute i naturen. Alla tider så länge inte Rapport ska förkunna dagens rulla från stadsepidemilogen eller någon på Rosenbad ska hålla tal till nationen.

Delsjöreservatet har fått en renässans.