Ungefär en gång i veckan – trådlöst eller i virusverkligheten – är det någon som vill berätta en sann historia. Det är en stark antydan om att historien är osann. Nyligen fick jag höra en historia som jag hört minst tre gånger förut. Den bar i själva verket drag av vandringssägen.
En detalj bar det självupplevdas prägel.
Men jag är alltså ganska luttrad. Jag har exempelvis börjat tvivla på att den läsare som en morgon för två år sedan nalkades mig vid Korsvägen var fullt hederlig. Han hade besökt en jylländsk safaridjurpark av den typ där man med egen bil kör i ett danskt savannlandskap befolkat av spinkiga antiloper. Läsaren – en Onsalabo – hade föregående kväll suttit för länge framför pillede rejer i Bindslev och behövde därför frisk luft och salt mat. Han hade vevat upp takluckan. Han förvarade två danska pölser i en papplåda mellan sätena. En giraff stack in huvudet genom takluckan och sniffade på pölserna. Giraffen kom på något sätt i kläm i takluckan.
Giraffen kräktes över svensken.
Detta – ansåg Onsalabon när han ryckte mig i rocken på Korsvägen – var en unik upplevelse, som jag borde skriva om.
Han var indignerad över att han i vissa versioner av berättelsen antytts vara salongsberusad av SJ:s goda exportöl.
Jag trodde verkligen på honom. Något år senare hörde jag exakt samma historia. Då var det hamburgare och tysk giraff.
Det går inte att lita på någon längre.
Men vad gäller mannen på tåget är jag beredd att göra ett undantag. Jag träffade honom på ett sextioårskalas (inte mitt). Han var irriterad över att främmande människor hade börjat berätta hans tåghistoria. Han tyckte inte att händelsen var rolig eller ens särskilt intressant, men han stördes av förvanskningar och skarvningar.
Han vände sig bland annat mot påståendet att alkohol skulle vara inblandat. Det var sås, något slags gul sås. Han var osäker på om det var remouladsås eller bearnaisesås eller någon typ av smörgåssås. Men sås var det. Gul. Såsen hade funnits i en av SJ:s inplastade kycklingsmörgåsar och när han i höjd med Katrineholm, ty tåget var på väg mot Stockholm, bet i denna smörgås föll en stor klick gul sås över hans ljusgrå kostymbyxor. Han hade då först ätit upp smörgåsen i lugn och ro sedan gått in i bistrovagnens lilla toalett och skrubbat byxorna med tvål och vatten.
Under ett försök till lufttorkning tappade han byxorna ut genom fönstret.
Han var indignerad över att han i vissa versioner av berättelsen antytts vara salongsberusad av SJ:s goda exportöl. I själva verket hade byxorna ryckts ur handen på honom eftersom de fastnat i något, antagligen en trädgren.
Han hade återvänt till sin numrerade plats i tyst vagn, oklanderligt klädd på överkroppen i slips, skjorta och kavaj. På nedre halvan bar han skor, strumpor och grå herrkalsonger. Det var en tisdagförmiddag.
Byxorna från Holmens Herr hängde på en gren några kilometer öster om Katrineholm – ungefär, trodde han, i höjd med Flen.
Överhuvudtaget, framhöll han, hade inget hänt. Han hade barbent fullföljt resan, klivit av på Stockholms centralstation, gått en omväg på 500 meter till Åhléns och köpt benkläder. Det tog tjugo minuter.
Men, frågade jag: vad sa folk när de märkte att du hade tappat byxorna.
-Märkte? Det var ingen som märkte något.
Tills vidare tror jag honom.
