Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Björn Larsson fångad i mässvimlet. Bild: Britt-Marie Brovik

Brovik: Båtsnack med kultförfattaren

För Björn Larsson är båten den bästa skrivarstugan.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Går det att få ihop helskägg, hur rakhyveln dödade marknaden för rakkniven med världsnomaden Harry Martinson och mötandeskräcken i romanen Vägen till Klockrike?

Det verkar ju rätt omöjligt, skägg, rakgrejer och landsvägar. Men Björn Larsson, professor i franska och Martinsonvän, löste det lika elegant som underfundigt i ett seminarium på bokmässan som verkligen lämnade rummet och gav sig ut i världen.

Björn Larsson är inte bara internationell bästsäljare, översatt till femton språk, med romaner som Long John Silver, Den keltiska ringen, Drömmar vid havet. Han introducerar Harry Martinson som havsskildrare för en italiensk publik i Raccontare il mare, sitter i två litterära prisjuryer, handleder på författarskolan på Lunds universitet, är högaktuell med nya boken Brevet från Gertrud.

Hur tusan hinner karln? Han är ju också passionerad långfärdsseglare med sin 38-fotare ”Stornoway”, döpt efter ett ställe på Yttre Hebriderna. Han bor mycket ombord, pendlar till jobbet.

Jag har läst några av hans böcker där seglandet och själva båten är motorn i berättelsen. Men hur får han ihop det? Hur kombinerar han alla jobb med ett engagerat båtliv?

Det är en totalt avspänd Björn Larsson i grön tröja och jeans som förklarar att han ju precis är på väg till Milano, men visst har han tid för lite båtsnack med Världens gång; han gillar verkligen båt och hav, den saken är klar.

Det blir några roliga minuter med professorn i den tajta mässgången medan vi skuffas lite hit och dit av den stora strömmen av besökare. Om bästa seglarboken genom tiderna. Om seglingsvatten i Skottland, Norge och Bohuslän. Om August Strindbergs salta slogan segla vart fan som helst bara det blir seglat! Och varför författaren och Martinssonvännen (”jag läste Aniara i tonåren och sen var jag fast”) helst seglar ensam.

– Jag tycker jag hinner med jobbet, författandet och seglarlivet, säger Björn Larsson med ett stort leende Allting ombord är ju så härligt meningsfullt, det finns alltid något att fixa med, i riggen, någon kabel som ska flyttas, något som ska skruvas fast eller vadsomhelst. Bättre skrivarstuga än ruffen på en båt finns bara inte och visst är Slocum fortfarande den bästa seglarboken, totalt osentimental, fantastisk att läsa.

Men hur är det att bo ombord? På vintern? I storm, när vattnet stiger och det är allmänt jävligt undrar jag och minns plötsligt en scen i en av hans böcker. Jag kommer inte ihåg namnet på boken, bara omslaget med en resväska. Och så den där stormnatten, suveränt gestaltad.

– Stornoway är isolerad och klarar lätt minus femton grader. Men visst var det ett hemskt väder den natten i Gilleleje. Jag kollade vattennivån på internet hela tiden och jag hann precis få iväg en säkerhetskopia på min nya bok strax före midnatt till redaktören innan det hela brakade ihop.

Nej, Björn Larsson ställer inte upp på Strindbergs slogan om att segla vart fan som helst. Det gäller att välja sina färdmål och i diskussionen om Bohuslän och Skottland på listan över världens vackraste platser (VG 0923) tvekar Björn Larsson inte en sekund.

– Det är Skottland, det är världens mest fantastiska seglingsvatten. Här finns Norges höjder, men de är inte så branta som Norges, man känner sig inte så instängd i Skottland som man kan göra i en norsk fjord. Visst är klipporna skönt rundade i Bohuslän, mer kargt och taggigt i Skottland, men ändå. Och sen finns här ju ställen som Corrywreckan.

Corrywreckan, det berömda sundet som är ett dödligt hot mot seglaren, finns med i en dramatisk passage i Den keltiska ringen:

Plötsligt, utan förvarning, blev seglatsen en fråga om överlevnad. Vi gick rakt igenom en vägg av vatten. Jag fick ett våldsamt slag över bröstet som kastade mig upp på det lilla akterdäcket ovanför roderkulten som stack ut genom akterspegeln. Bara livlinan räddade mig från att sköljas över bord. Några ögonblick låg Rustica, Torben och jag under vatten…

– Sundet är kanske 500 meter brett, förklarar Skottlandsseglare Larsson, och det går att segla igenom en fin dag, det har jag gjort. Men när det blåser på blir det här ett av världens värsta ställen. Det blir verkligen en vägg av vatten, en tvärbrant våg, kanske fem meter hög med ett svart hål bakom, stort som en tennisplan.”

Björn Larsson seglar utan dinge idag. Jag vet inte om det var här vid Corrywreckan han blev av med den eller om det var en helt annan story. Mässbruset steg, en vass mikrofon gick igång precis bredvid oss och Larsson måste iväg till flyget. Men jag vet var vi tappade vår.

Vår dinge var byggd på Åhus varv i Danmark 1901 enligt en liten bronsbricka på akterspegeln. Mahogny i bordläggningen och basade spant av ask. Lättrodd, perfekt följeslagare till kostern vi seglade omkring med då.

Det blåste rejält vid Humparna norr om Bovallstrand den gången, kanske fjorton, femton meter i sekunden. En toppig våg skeppade in vatten i vår dinge, tampen small av och där guppade den iväg mot bandet av brott vid Valön.

Vi svängde runt i vågdal, även om vi förstås förstod att dingen var förlorad. Men en märklig baksjö knuffade ut dingen i leden igen. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Men jag fick fatt på den med båtshaken, kunde få i en ny lina och strax var vi framme i lugnet inne på Dannemark.

Sådan tur har man förstås bara en gång med en dinge av mahogny, byggd i Danmark 1901.