Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Göran Dalhov

Göran Dalhov: Broar, tonfiskar och fadersråd

Göran Dalhov fick fem råd av sin far – fyra av dem är hemliga.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Min pappa lärde mig några saker som jag burit med mig i livet. Man kan säga att det är fem förhållningssätt snarare än levnadsregler. Ett av dem var:

Om du tagit dig an något som känns bekvämt från början är det förmodligen en för liten utmaning, och då kommer du att bli uttråkad.

Han menade att om utbildningen var överväldigande, uppdrag för komplicerade, huset för stort, flickan för omsvärmad och belackare för envisa - då ska du bara vara glad.

Och när britter börjar med sådana diskutioner, tenderar de att eskalera, snarare än att komma till den typ av utredningsresultat som vi svenskar är så bra på.

De andra fyra råden är så bra att jag behåller dem för mig själv och min familj. Förmodligen går det att hitta alla min fars råd bland de tusen kinesiska talesätt man hittar i ambitiösa almanackor. Men det geniala är att dessa fem är på kornet för just oss, för min familj. Och det är lite därför jag kostar på mig att dölja korten. De kanske skulle kunna avslöja lite för mycket. Dessutom är visdomsord lite grann som medicinska diagnoser. De är inte allmängiltiga. Och ja, jag har alltid trott på släktskapsegenheter. Varför skulle jag annars svettas när jag äter precis som min farfars far och min farfar och pappa.

Och varför har vi hållit på med mat på nåt sätt allihop sedan 1492? Min son skickar bilder på avancerade matkreationer varje vecka. Och ja, han blir varm när han äter.

Jag skrev nyligen om Boris Johnsons benägnhet att föreslå spektakulära broprojekt när mer akuta frågor blir för närgånget analyserade. Jag, och många med mig gissar jag, hade räknat med att det skulle ta sju veckor eller så. Boris behövde bara sju dagar. Och detta är definitivt något min pappa skulle ha rekommenderat: The Times skaldar;

A bridge too far? Not for an ambitious PM, says number 10.

Visst hade han en nordirländsk-skotsk bro på g redan förra veckan. Nu har han två!

Ett av Boris förslag gäller en bro mellan Mull of Kintyre i Skottland och Torr Head på Irland. Det andra förslaget gäller en bro mellan Portpatrick och Larne. Båda börjar med en sänktunnel som mynnar i mitten av en articifiell ö i Irändska sjön. Sedan följer en fem mil lång bro med två genomfartsspann och pyloner, som är 200-300(!) meter höga innan de ens bryter vattenytan, över bråddjupa Beaufort Dyke. Premiärministern väntar sig blueprints vilken vecka som helst. Själv tror jag att han väntar sig bifall från skottarna rörande Brexit, vilket de hittills kommenterat med att de månne önskar sig en skilsmässa från United Kingdom. Med en bro överbryggar Boris Storbritanniens inre motsättningar snarare än Irländska sjön.

Så har det varit med alla hans tidigare ej genomförda broprojekt i London - mellan samväldesöarna och till och med över Engelska Kanalen.

Genom att vara specifik och begära in konstruktionshandlingar kommer han att sätta ekonomiska spekulationer i rullning. Vad kommer detta att kosta oss? Och när britter börjar med sådana diskutioner, tenderar de att eskalera, snarare än att komma till den typ av utredningsresultat som vi svenskar är så bra på. Det tar tid för oss men det brukar respekteras, om än uppgivet av en utredningsutmattad befolkning.

Så icke britterna. Den ekonomiska krisen 2008 debatterades så länge i BBC:s programblock Today på 4:an att man först talade om en dipp, sedan en doubledipp för att framemot 2015 befara en trippeldipp innan Boris var framme och föreslog Brexit och något broförslag.

Här hemma har vi betydligt väsentligare saker att ta med i räkningen. Och det är skarpa broförslag. Det finns till exempel ett nytt förslag för sträckan Helsingborg-Helsingør. Redan 2017 ville den danska transportminister Ole Birk Olesen se en tunnel under sundet. Det ska sägas att redan nu är färjan elektrisk så man kan med mycket gott samvete ”tura” fram och tillbaka över sundet och proppa i sig hur många räkmackor som helst, medan man iakttar de majestätiska stimmen av blåfenad tonfisk hoppa i sundet.

Nu har förresten anläggningsarbetet med den framtida tunneln mellan Rödby i Danmark och Puttgarden i Tyskland börjat på den danska sidan uppger företaget Femern A/S. Danmark och Tyskland kom 2007 överens om en tunnel under vattnet mellan de båda länderna. Det har dröjt fram till nu innan de danska politikerna godkänt projektet. På den tyska sidan kommer det antagligen att dröja upp till två år innan bygget kommer igång eftersom tunnelbygget har överklagats.

2028 ska den invigas, är det tänkt, och det kommer då att ta cirka 10 minuter med bil och 7 minuter med tåg att färdas mellan Rödby och Puttgarden.

Här hemma blir vi inte gladare av att få en förbindelse till våra EU-medlemsstater Danmark och Tyskland - åtminstone inte så glada som Boris föreställer sig att britterna ska bli av hans bro- och tunnelprojekt. Vi tänker oss inte en förbrödring med våra grannfolk som en avsevärd fördel, jämfört med att vi fort som attan kan komma åt den billiga spriten på Cittimarkt eller kvickt ta oss till Alperna på sportlovet. Den enda haken är miljön. Vad ska tonfiskarna säga? Alldeles nyligen har stammen börjat återhämta sig. Vi talar om den största och kommersiellt mest attraktiva tonfiskarten som handlas för uppemot sex miljoner spänn per fisk på Tokyo fiskmarknad. Några sådana scener kommer icke att utspela sig på Göteborgs Fiskaution. Men upplevelseturism-entreprenörerna och kommunernas fiskekortsavdelning gnuggar händerna inför framtida storviltssportfiske av internationellt format. Givetvis med förbehållet att fisken återförs till Öresund efter landning, vägning och porträttering.

Jag tänker på vad pappa har sagt.

Även om våra transportministrar i EU tänker helt annorlunda än de brittiska motsvarigheterna, så kommer dessa megaprojekt hålla makthavarna upptagna i debatten ett bra tag. Vilket kanske gör att de ger katten i att ändra på sjukvården, gymnasiesystemet, pensionssystemet, polisväsendet och försäkringskassan en gång i halvåret. Därmed kan vi återgå till det autonoma tjänstemannastyret, som ändå är det politiker går efter - förutsatt, naturligtvis, vi först har fått ordning på sjukvården gymnasiesystemet, pensionssystemet, polisväsendet och försäkringskassan.

Oj, nu var jag nära att avslöja ytterligare ett av pappas Fyra Förhållningssätt.