Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lennart Torstenson. Bild: Ulf Sveningson

Kristian Wedel: ”Blixten” kunde inte stå på benen

Kristian Wedel funderar på en krigshjälte som delade ut sin order liggande.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Han kallades Blixten. Det var ett på samma gång lämpligt och groteskt missvisande – nästan hånfullt – öknamn.

Det är han som står för den ena av de två sköldarna över porten i landshövdingeresidenset. Den andra är släkten De la Gardies.

Blixtens sköld består av två fält med lejon – vilket passar bra i Göteborg – och därutöver två fält med kanoner. Det är nätta artillerikanoner på hjul, tecknade i profil. Sirliga rökplymer stiger ur loppet, ty fältmarskalken Lennart Torstenson slog alltså igenom som ung överste i 30-åriga kriget genom att i princip uppfinna det moderna artilleriet.

Alla framgångar i Lennart Torstensons liv hängde ihop med den snabba rörligheten.

Enligt traditionen fick Gustav II Adolf upp ögonen för Torstenson, sedan denne skickats i väg för att förmedla en kunglig order, men upptäckt att läget förändrats och därför kvickt improviserat en ny kunglig befallning.

Kungen blev imponerad av fräckheten. Sedan satte Torstenson fart på artilleriet, vilket var ett viktigt skäl till de svenska framgångarna. Kejsarens militärer hatade och fruktade Torstensons ilmarscher.

Han var kanske den raskaste katolikdödaren i den svenska armén och då ska man ha i åtanke att konkurrensen var hård. Han ältade inte, han slog till på stubinen.

Naturligtvis skulle han ha en pigg liten artillerikanon i sin adelssköld. Han kallades ”Ormen” eller ”Blixten”.

Men det underliga med Blixten var att han knappt kunde röra sig.

Han var söndervärkt av reumatism från 30-årsåldern. I bland när han kände sig ovanligt bra kunde han sitta någon timme till häst, men han kunde inte greppa en tygel, någon fick leda djuret. Blixten bars på bår genom 30-åriga kriget. Han gav sina order liggande.

Eftersom försörjningen var ett ständigt problem tog Torstensons armé med sig allt ätbart man kunde hitta på det förhärjade tyska bondlandet.

Det officiella porträttet, som hänger på Gripsholms slott, visar en bastant gubbe med pipskägg, långt hår och timmertjocka lår nedstuckna i höga vasliknande stövlar.

En mer realistisk avbildning skulle ha visat honom halvliggande, insvept i filtar.

När Torstenson tog över en myterifärdig, halvsvulten, demoraliserad svensk armé i Tyskland i november 1641 fick han inledningsvis betala motsvarande nästan halva Älvsborgs lösen för att soldaterna skulle vilja slåss igen. Eftersom han jämfördes med sin företrädare, det brutala och ständigt berusade råskinnet Johan Baner, förvärvade han ett visst rykte om att vara förfinad och civiliserad.

I det fallet var konkurrensen inte så hård.

I bland lät han soldaterna plundra en stad, bränna en kyrka eller gå in i ett kloster och öppna kistorna och skära fingrarna av lik med guldringar eller roa sig på något liknande sätt. Men personligen berikade han sig inte. Han bara lät sig bäras över löpgravar, uppbrunna byar, ruttnande lik, hästkadaver, plundrade kloster genom snö och ösregn, vresigt pustande på sin bår, medan hans armé åt sig söderut mot kejsarens Wien.

Eftersom försörjningen var ett ständigt problem tog Torstensons armé med sig allt ätbart man kunde hitta på det förhärjade tyska bondlandet. Därför bestod armén ett tag av 11 000 soldater och 10 000 kor.

Men Torstenson kom aldrig till Wien, utan åkte i stället plågad av gikten hem till Sverige, där han fick ett lugnare jobb som västsvensk generalguvernör och satte i gång att bygga ståndsmässigt i Göteborg.

Göteborg var en mindre än 30 år gammal stad, lerig och åbäkig – en ständig byggarbetsplats, full av små grå trähus. Men när huset stod färdigt var Torstenson så dålig att han inte kunde ta sig ur sängen på Ulvsunda i Uppland. Än mindre kunde han fara till Göteborg. Han dog vid 47 års ålder.

När jag stod och tittade på porten med Blixtens grevliga vapen kom ett halvdussin kockar genom Södra Hamngatans regnstrilar. De pratade italienska med varandra. De ringde på klockan till residenset. Hos någon skymtade ett guldkors i halsen, de var katoliker.

De fem katolikerna klev in genom dörren, under artillerikanonerna, till den store katolikslaktaren Torstensons hus för att – gissar jag – laga mat till en stor bankett.

Jag stod i regnet och tittade på dem.

Lästips: ”Residenset i Göteborg” av Anders Franck.