Att hånka eller hångla på spårvagnen ...

Lars-Gunnar Andersson skärskådar några göteborgska glosor.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

GP skrev för en tid sedan om en livsfarlig aktivitet som en del ungdomar ägnar sig åt. De åker bak på en spårvagn, där de står och håller sig i vad som finns att gripa tag i.

Detta kallades för att honka i tidningen. Jag ska inte fördjupa mig i hur det görs eller hur farligt det är. Jag vill däremot hävda att ordet är felstavat. Den korrekta stavningen är hånka.

Det korta å-ljudet är svårstavat i svenskan. Ord som boll, troll, komma och stolle stavas med o men uttalas med å. Ord som såll, fåll, fånga och bråttom både uttalas och stavas med å. I själva verket är det mycket vanligare att ord som uttalas med kort å-ljud stavas med o än med å. Orsaken är historisk. Bokstaven o betecknade en gång ett å-uttal, liksom den fortfarande gör i de flesta språk. Ett italiensk sono uttalas sånå, inte sono.

ANNONS

Men varför ska då hånka stavas med å? Jo, bakgrunden är ordet hank, som i göteborgskan kan användas i betydelsen ’hängeband’. En del kunde säga hånkebann eller hånkebånn i stället för hängeband. Det är alltså det här lilla bandet i jackan som gör att vi kan hänga den på en krok. I äldre svenska syftade ordet hank på de vidjeringar som man kunde haka fast störar i för att göra en inhägnad. När man säger ”inom stadens hank och stör”, så är det just denna betydelse av hank som avses, inte jackans hängeband.

Ordet hank hänger för övrigt ihop med hänga, och hänga hette för flera hundra år sedan hanga. Jämför med engelska och tyska, där det heter hang respektive hangen, eller de gamla tyska lånorden anhang och bihang.

Nu hör det till saken att en del ord med kort a-ljud i göteborgskan, liksom i flera andra dialekter, kan uttalas som å. Ett välkänt exempel är Karl, som blir Kalle, som blir Kålle. Men det finns fler exempel: kallt kan uttalas kållt och svart kan uttalas svått. En del invänder mot detta och säger att det här korta a-ljudet blir å-aktigt, men att det inte sammanfaller med å. För andra är det faktiskt så att stånka och plånka ’planka’ rimmar, och alltså uttalas på samma sätt.

ANNONS

Precis vilka korta a-ljud som kan uttalas med å-ljud (eller å-aktigt) är oklart. Mönstret för variationen är minst sagt svårt att hitta: Varför blir banka bånka, medan tanka aldrig blir tånka? Katt blir aldrig kått, och hatt blir aldrig hått. Hank kan däremot bli hånk.

När jag lärde mig ordet hånka på 1960-talet, handlade det om att den som hade cykel kunde hånka efter (eller på) en mopedägande kamrat. Man höll ena handen på kamratens axel (eller pakethållare) och den andra på cykelstyret, och så for man iväg. Detta var både otillåtet och trafikfarligt, men också ganska vanligt. Hur ordet skulle stavas funderade vi inte på; det skrevs aldrig.

Jag har inte hittat hånka i äldre uppteckningar av Göteborgsord. Däremot har jag hittat både hänga bak och hängelibak. I början på 1900-talet kunde man hänga bak på hästskjutsar. Sedan kunde barnen hänga bak på lastbilar och spårvagnar. Också detta var otillåtet och farligt, även om ekipagen framfördes i en något makligare fart på den tiden.

Rietz gamla dialektlexikon från 1867 har med ordet hanka i betydelsen ”färdas, flacka (hänga på åkdon under ideligt färdande)”. Han noterar också att ordet uttalas hånka i Småland exempelvis.

Under mina ungdomsår hörde jag aldrig uttrycket hänga bak, utan bara hånka. Och jag är bergsäker på att vi alltid sa just hånka med å-ljud. Om någon hade sagt hanka, hade vi inte förstått vad som menades. Det fanns naturligtvis även ett verb hanka som i hanka sig fram ’ta sig fram i livet med små marginaler’, men det framstod som ett helt annat och orelaterat ord (något som vuxna sa), även om bakgrunden till detta uttryck också står att finna i hänga.

ANNONS

Ett annat ord som man lärde sig i tonåren var hångla. Detta ord är sedan ett sekel eller två en del av vardagsspråket. Betydelsen är ’smekas, vänslas’ eller något lite grövre än så. En dialektal synonym till hångla är tjala (vanligtvis uttalat med å-aktigt a-ljud), men detta ska vi inte fördjupa oss i nu.

På 1800-talet och slutet på 1700-talet förekom ordet hångla i former som hanka och hangla. Rietz dialektlexikon har hangla som uppslagsord och skriver ”hänga efter någon, vara efterhängsen; visa någon sin tillgifvenhet genom att närma sig på ett oanständigt sätt”. Här närmar vi oss den moderna betydelsen av hångla. Det framgår också att verksamheten som sådan är åtminstone 150 år gammal, om nu någon skulle ha trott något annat. Dessutom har stavningen och uttalet hångla slagit ut stavningar som hanka och hangla. Också i detta fall är det verbet hänga som ligger bakom.

Det kan tyckas egendomligt att alla de här orden hank, hanka, hånka, hångla och hänga har samma ursprung, men så är det. Vi förändrar ordens uttal, och vi använder dem i nya sammanhang, vilket i sin tur ger upphov till nya betydelser. Och det hinner hända mycket på några hundra år. I dag betyder hänga, hångla och hånka väldigt olika saker. Det är helt enkelt olika ord.

ANNONS

Språkförändringen fortsätter. I dag används hänga på nya sätt. Om man är under 40 år, är fraser som "hon hänger på biblioteket" eller "han hänger med Olle" helt naturliga. Betydelsen är i det första fallet ’hålla till’ och i det andra ’umgås med’. Det här bruket är lånat från engelskans hang around och hang with.

Den här nya användningen av hänga är inte speciell för Göteborg utan hittas över hela landet. När nya uttryck skapas genom lån, kommer de med största sannolikhet att finnas över stora delar av landet. Dagens snabba kommunikationsvägar med internet gör att det blir mer sällsynt med nya lokala och regionala ord.

Men hånka hör till dialekten och ska stavas just så.

Lars-Gunnar Andersson

ANNONS